Första egentliga jullovsdagen gick i ett planeringsmötes tecken. Mellan klockan halv nio och nästan fem satt vi i ett vardagsrum i Forsby och planerade och visionerade. Och skrattade. Och flera gånger än en fylldes jag av tacksamhet över att få höra ihop med de människor som delade soffa med mig.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen medveten om att jag kommer att säga det många gånger till; ingenting i mitt liv är lika stort och lika fantastiskt som de människor som finns med där.

Men nu är jullovet här riktigt på riktigt. Förutom att jag ska läsa 147 textkompetensprovsvar och 17 elevnoveller ska jag göra bara sådant jag verkligen vill fram till tisdagen den 7 januari. Plus att byta några blöjor.

Hur ska jag ens försöka beskriva det jag känt sedan klockan tio idag? Lättnaden, glädjen, stoltheten, tacksamheten. Tomheten. Kanske mer än något annat är det faktiskt tomheten. Känslan efter julskådespelet går att likna vid känslan efter ens eget bröllop; vad ska jag tänka på nu? När jag igen får tänka på vad som helst?

De första sex jullovstimmarna tänkte jag som sagt mest på kisspauser. Också ett sätt att använda nyvunnen tankefrihet på.

På Facebook tackar julskådespelarna varandra med fina, varma ord. En gammal känslig själ blir stundvis nästan rörd till tårar. De fantastiska. Tänk att de är mitt jobb. Inte konstigt att jobbet är världens bästa.

Nu sitter jag på soffan i min mans barndomsrum. Arvid sover sedan länge (förstås) i ett mörkt och tyst rum. Ingrid sover (förstås) inte i ett mindre mörkt och mindre tyst. Men hon testar inte heller nerver över gränser. Det går. Fredrik och hans pappa har köpt en ny tv på kvällskvisten och jag ska snart gå och ta mig en titt. Det ligger en bok bredvid mig på soffan och redan bara tanken på att jag kommer att hinna läsa ikväll är nästan lika god som att faktiskt få läsa.

Allt är väl. Det är jullov.

Vi startade klockan ett. Timmarna som gått sedan dess har vi ägnat åt att prisa icke-halkan samt åt att fundera på huruvida det är rimligt att vuxna bilresenärer kräver kisspauser. Jag är å det bestämdaste av åsikten att man som vuxen bilresenär får kräva absolut ingenting. Fredrik, som nu när vi har en halvtimme kvar, hotar med att vilja ha paus verkar vara av annan åsikt.

Eftersom nästan alla i min familj är präster (min man, min mamma och min syster) firar vi julafton med familjen en annan dag än på julafton. Ett resultat av det är att vi brukar ha flera olika julaftnar. I år hade vi vår första i söndags. Då firade vi med bästa vännerna och nyaste människan i livet.

Hon var också med. Förstås. Och det fanns en gran, gott folk.

För någon natt sedan drömde jag åtminstone tre olika drömmar om julskådespelet. Hur många julskådespelsdrömmar som inte nådde mitt vakna medvetande den natten vet jag inte. I övermorgon den här tiden är vår första och sista föreställning över med råge och jag kan börja drömma om annat igen på nätterna och tänka på annat igen på dagarna.

Och då kan jag börja sakna repetitionerna igen.

Det var ju den där ena som såg nästan harmonisk ut. De övriga 62 såg ut ungefär såhär:

Ingrid klockan 22.46 en måndag i mitten av december:
– Mamma, kan vi leka att vi hade rest till ett varmt land?

Jag (lugnt och sansat) klockan 22.46 samma måndag i mitten av december:
– Okej.

Mitt inre (allt annat än lugnt och sansat) klockan 22.46 den där samma måndagen:
– Sådant ska man inte fråga den här tiden på dagen när man är fem år och ska vara i julkyrkan med dagis klockan nio på morgonen.

Det är måndag i mitten av december och jag föredrar fortfarande regn och fem varma grader än snö, kyla och halka. Jag vet att jag borde klaga på mörkret som frånvaron av snön åstadkommer, men jag kan bara inte. Jag gick hem från jobbet tio före åtta på kvällen. Utan vantar. Hur skulle jag kunna klaga?

Det finns en tandborste till i vårt badrumsskåp. En orange för små tänder.

År 2007 gick vi en familjevårdsutbildning och några gånger sedan dess har vi fått samtal som vi av olika orsaker varit tvungna att säga nej till. I somras fick vi ett samtal som vi kunde tacka ja till. Ett samtal om ett barn en helg i månaden.

Det finns alltid en rad orsaker till att säga nej. När vi gick utbildningen år 2007 var vi två personer som bodde i en fyra på nästan 90 kvadrat. Nu är vi fyra personer som bor i en trea på nästan 70. Bara en sådan sak. Och lägg till allt annat; livet, stressen, tidsbristen, otillräckligheten och det faktum att allt det som redan finns ibland känns övermäktigt. Hur kunde man då lägga till något? I synnerhet om detta något är en någon?

Men ändå. Jag och Fredrik tänkte på varsitt håll i ungefär en halv dag och kom fram till exakt samma sak; det är bara praktiska saker som är orsaker till att säga nej. Och det praktiska löser sig ju alltid.

Nu har ett barn som har en orange tandborste i vårt badrumsskåp bott hos oss en del veckoslut under hösten som gått. Och det praktiska har löst sig. Förstås.

Och vi är så glada att vi tackade ja.