I tuffa tider är det bra att ha barn. Man kan inte falla ihop då. Kan inte äta bort sina sorger och se igenom alla dvd-boxar. Man måste ha vardag också. Åka och handla och ta bild i bilen.

För en vecka sedan kved min man fram existentiella frågor mitt i sina sjukdomsplågor. Varför händer det här?

Nu gör vi lite lika. Av riktiga, tunga skäl. Av våra näras skäl. Ibland förstår jag så lite. Ibland räcker jag så kort. Ibland är det bara fel. Livet som nästan alla dagar känns nästan osannolikt vackert är plötsligt alldagligt. På sin höjd.

För en vecka sedan kved min man fram existentiella frågor mitt i sina sjukdomsplågor. Varför händer det här?

Nu gör vi lite lika. Av riktiga, tunga skäl. Av våra näras skäl. Ibland förstår jag så lite. Ibland räcker jag så kort. Ibland är det bara fel. Livet som nästan alla dagar känns nästan osannolikt vackert är plötsligt alldagligt. På sin höjd.

Ännu en gång dras mattan bort under goda vänners fötter. Också jag själv tappar fotfästet en aning ännu en gång. Förstår ingenting.

Ännu en gång dras mattan bort under goda vänners fötter. Också jag själv tappar fotfästet en aning ännu en gång. Förstår ingenting.

Alla andra har väl redan läst den. Så det är väl helt onödigt att uppmuntra någon att göra det.

Det är i dessa dagar som kommande år tar form. Att känna att jag har valt min tillvaro själv är löjligt viktigt för mig. Därför lägger jag själ och hjärta (åtminstone delar av dem) på att välja mitt liv läsåret 2010-2011.

Om man aldrig väljer och fattar beslut så blir tillvaron bara. Och visst kan det bli bra, men jag tycker om att fatta aktiva, medvetna beslut.

Det ser mörkt ut för drömmen om flitigt motionerande. Det ser ljust ut för drömmen om mera framförhållning på jobbet. Det ser ljust ut för mindre lätta utvägar och bekväma beslut. Det ser mörkt ut för motsatsen. Och det gör ingenting.

Efter några dagars funderande ser det ljusare ut för bloggens framtid. (Det kan hända att jag fiskar efter stöd.)

Jag har alltid tyckt att hösten är mera betydelsefull än nyåret som nystart.

Jag köpte en ny klänning i dag och blev alldeles till mig över det faktum att jag fick den nedsatt på grund av saknade knappar. Min man delade inte min iver, trots att han också uppskattar nedsatta priser. Han frågade bara skeptiskt vem som ska sy i de förlorade knapparna. Tji fick han när jag sydde i de två försvunna och dessutom förstärkte de andra åtta.

Okej, inte bara seger den här dagen heller. Fastkedjad utanför dotterns rum (bildligt talat) höll jag på att förgås av längtan efter mina hallon. Fredrik vispade grädde och slängde i mina bär. Jag åt så tyst jag kunde medan jag lyssnade på Ingrid.

 

– 1, 2, 3 bukkasi!

– Vem kommer i ruta här? Mumin det är! Sammetsnos och liten svans den bästa vän som fanns. Mumin. Mumin. Mamamamamamamamamama

– Amanda. Jag älskar dig så mycket.

– Var är bockasine?

– Leo kommer dagis på måndag.

– En luftballong.

– Du får inte spruta på mig. Då blir jag så arg och ledsen.

– Nalle Puh och Nasse och Kaninen och pojken.

– Mumin, blir du rädd för honom? Du behöver inte vara rädd.

 

Ņåååå. Efter en timme och tio minuter visar hon noll tecken på trötthet. Jag visar ganska många tecken på irritation.

 

Att sitta utanför hennes rum känns som ett träsk man kan leva med. Ett träsk man kan leva i. Det är ju så mycket bättre nu än det var före vi införde det. Då satt jag på mattan vid sängkanten. Och före det låg hon i vår säng.

 

Samtidigt kan jag inte låta bli att längta tillbaka till den tid då hon somnade självständigt. Då man stängde dörren och gick ut och fick fortsätta med sitt eget liv medan hon låg och pratade eller sjöng sig själv till sängs.

 

Vi måste nog tillbaka till det. Det kommer att kosta ännu en strid, en tuff en. Och jag tycker ju nog att det räcker med den varan i vår vardag. Ņ andra sidan kunde jag gott tänka mig att knipa ännu någon seger. Någon som verkligen betyder något.

Jag har kommit på en positiv sak med barn i trotsåldern – den där härliga känslan man som förälder får varje gång man tar ännu en strid och avgår med segern. För det gör man ju faktiskt alltid bara man står på sig och håller nitiskt fast vid sin linje.

 

Jag har under min afton med Ingrid hanterat två rejäla raseriutbrott. Först ville hon leka ensam i trapphuset. Hur ska man ens ställa sig till sådant? Jag tycker ju inte om att vara emot i onödan, men kan det vara fruktbart? Sedan ville hon ha Emma dammsugar-boken till sin säng efter läggdags. Hon får ha en bok men hade rent valt Dagens lösen 2009. Jag höll fast vid att det räckte med det.

 

Så fort hon somnar (och jag kan avlägsna mig från min post utanför hennes dörr) ska jag fira segrarna med hallon och vispgrädde.