I dag hade vi lunchgäster. En av dem går på speciell diet så jag tillverkade LCHF-vänliga köttfärsbiffar med fetaost. Det gick ganska dåligt. Tydligen har ströbröd en sammanhållande effekt för mina biffar trasades sönder när de stektes. Så jag stekte dem i ugnen i stället. Jag kände mig huslig som visste råd. Men mindre huslig som visste råd som gjorde att gästerna fick vänta en halv timme på sin mat.

Ni vet pojken som ropar om vargen? Ingrid är lite som han. Hon hojtar om falska blöjalarm var femte minut efter läggdags och jag känner mig därför inte det minsta skyldig över att vi oftast inte tar henne på allvar.

När det någon gång visar sig att vargen verkligen kom vet hennes skadeglädje inga gränser. I kväll när Fredrik åtgärdade en vargblöja bad hon mig komma in i hennes rum för att skratta med henne.

Det gjorde jag inte. Inget äkta skratt i alla fall.

 

Väl medveten om att många nog inte förstår så vill jag ändå berätta att det här är bland det allra bästa och finaste man kan få göra.

 

Fotograf är den förtjusande Martina Dahm.

 

Väl medveten om att många nog inte förstår så vill jag ändå berätta att det här är bland det allra bästa och finaste man kan få göra.

 

Fotograf är den förtjusande Martina Dahm.

Speglar er blogg verkligheten?

 

Peppe ställde frågan häromdagen. En bra fråga. En ärlig fråga som förtjänar ett ärligt svar.

 

Min blogg speglar verkligheten, åtminstone en del av den. Min läsarkrets består till för stor del av människor jag känner för att jag ska kunna göra enorma utsvävningar från verkligheten.  Jag är alltid sann när jag bloggar. Lite överdramatisk, men det är jag också annars.

 

Redan från början av min bloggarkarriär har jag gått ut med att jag bloggar bara när jag är lycklig. Min blogg speglar alltså min lyckliga verklighet. Jag bloggar när jag själv och livet ler. Mest för att bloggandet kommer så onaturligt när jag gråter.

 

Jag står för mina svagheter och mina sorger. Till och med mina tillkortakommanden. Om någon önskar se mera av den varan är det bara att fråga. Men i den stund när de drabbar mig som hårdast kommer jag antagligen aldrig att blogga. Då är jag nämligen upptagen.

Efter 9.45 får jag hantera dagen precis hur jag själv vill. Jag får dejta den snyggaste och mest fantastiska man som finns. Jag får hitta på roliga saker med den sötaste och mest fantastiska tvååring som finns. Jag får så mycket. Det går inte att göra annat än älska fredag.

Efter 9.45 får jag hantera dagen precis hur jag själv vill. Jag får dejta den snyggaste och mest fantastiska man som finns. Jag får hitta på roliga saker med den sötaste och mest fantastiska tvååring som finns. Jag får så mycket. Det går inte att göra annat än älska fredag.

Jag tycker om människor som utmanar mina tankar. Om det samtidigt är människor som stöder mina tankar är det ännu bättre. Jag mår bra av utmaning och bekräftelse.

Min mamma är hos oss. Min Ingrid älskar det. Och jag mår också väldigt bra av det. Jag får känna mig lite liten. Ingrid får känna sig lite stor. Hon kokar gröt åt sin mormor och glider runt i mina ballerinaskor.

Vart for den här veckan? Jag bara undrar.

I dag firar jag 26 år som storasyster. Och när jag skriver det här så inser jag att jag låter åtminstone nästan lite gammal. Men betänk att jag var väldigt ung när jag började titulera mig storasyster.

 

Min första illasyster har så många egenskaper som jag beundrar. När jag tänker på henne blir jag både stolt och glad. Hon är ovanligt fin. Och ovanlig.

 

Jag har firat henne genom att läsa Bodil Malmstens Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Mest för att Malmsten är en av systerns bästa författare. Och åtminstone lite för att det ibland känns som om systern bultar i mig.