Jag har levt ett bildförsummande bloggliv. Jag vet inte varför. Jag lovar ingen förbättring. Förutom den här tillfälliga.

 

Så här ser jag ut när jag tar ställning till kniviga jobbrelaterade frågor:

 

 

Och så här ser jag ut när jag har ställningstagandet bakom mig:

 

Jag har levt ett bildförsummande bloggliv. Jag vet inte varför. Jag lovar ingen förbättring. Förutom den här tillfälliga.

 

Så här ser jag ut när jag tar ställning till kniviga jobbrelaterade frågor:

 

 

Och så här ser jag ut när jag har ställningstagandet bakom mig:

 

Vid läggdags i går umgicks jag en stund med Gud. Jag vilade i Hans kärlek, ställde knepiga frågor, bad om hjälp för mina vänner, kom till nya insikter och började må lite bättre. Jag lyssnade också på lovsångsmusik i mina hörlurar och var lite onåbar.

 

Jag hade en god stund.

 

Mitt i allt petar Fredrik på min arm och har tydligen ett viktigt ärende. Han vill visa ett nytt iphone-spel som går ut på att man ska klämma finnar på en Sandybell-liknande docka.

 

Jag hade en god stund.

Jag har så mycket jobb att göra i dag att jag absolut inte hinner vara på jobbet. Om jag inte hade gått hem för att utföra stordåd skulle jag redan vara långt efter i planeringen. Det vet jag. Jag skulle säkert sitta och småfnissa med någon kollega, smutta på mitt te och bläddra i en rolig bok eller tidning.

 

Visst är det konstigt ändå, att jag som är så upptagen och belastad av arbete i dag tror mig ha tid att skriva det här.

Jag har så mycket jobb att göra i dag att jag absolut inte hinner vara på jobbet. Om jag inte hade gått hem för att utföra stordåd skulle jag redan vara långt efter i planeringen. Det vet jag. Jag skulle säkert sitta och småfnissa med någon kollega, smutta på mitt te och bläddra i en rolig bok eller tidning.

 

Visst är det konstigt ändå, att jag som är så upptagen och belastad av arbete i dag tror mig ha tid att skriva det här.

Ingrid har avklarat all vakentid i dag utan blöja. Inte en enda trosa eller enda golvfläck har blivit lidande. Inte illa med tanke på att vi införde potta på allvar 15.30 i lördags.

I eftermiddagsvärmen denna måndag drack jag te på en utomhusservering med en femtonåring som kallade sig själv ”typ världens bästa människa”. Underbart, va? I en ålder och i en värld där så många mår så dåligt och tror så lite om sig själva är det fint med undantag. Jag tror att dessa undantag också kan smitta av sig på sin omgivning, att de gör skillnad inte bara för sig själva utan också för dem de har nära.

I eftermiddagsvärmen denna måndag drack jag te på en utomhusservering med en femtonåring som kallade sig själv ”typ världens bästa människa”. Underbart, va? I en ålder och i en värld där så många mår så dåligt och tror så lite om sig själva är det fint med undantag. Jag tror att dessa undantag också kan smitta av sig på sin omgivning, att de gör skillnad inte bara för sig själva utan också för dem de har nära.

Just såg jag vacker kärlek på bussen. Två människor som vid första anblick såg ut som vem som helst men som vid andra anblick såg lite för fascinerade, nyfikna och lyckliga ut för att vara vem som helst, för att inte passa inom de strama ramar vi lägger kring det vi kallar normalt.

Deras kärlek var vacker. Ren. Inte sådan som vem som helst kan ge och ta emot.

Just såg jag vacker kärlek på bussen. Två människor som vid första anblick såg ut som vem som helst men som vid andra anblick såg lite för fascinerade, nyfikna och lyckliga ut för att vara vem som helst, för att inte passa inom de strama ramar vi lägger kring det vi kallar normalt.

Deras kärlek var vacker. Ren. Inte sådan som vem som helst kan ge och ta emot.