En av mina äldsta vänner firade 34 år ikväll. Igårkväll om man ska vara korrekt och noga. Festen var livad. Speciellt för en onsdag. Vi slog klackarna i taket längre än vi borde. Ingrid kom i säng först halv tolv och jag började packa mina resväskor först då. Jag tror allt viktigt är med. Ganska lite är ju livsviktigt när man reser till ett i-land.

Väckning om mindre än fem och en halv timme.

Ännu i slutet av maj var jag helt övertygad om att det inte skulle hända. I början av juni var jag övertygad om nästan ungenting. I slutet av juni misstrodde jag starkt att det skulle hända.

Men det hände. Och en del av konsekvensen är att jag firat tisdag med tio tonårsflickor i mitt vardagsrum.

Jag är glad att jag hade fel.

Jag har nackspärr. Jag har testund. Jag har hjärtklappningsboken i mina händer men andas för stunden lugnt. Jag har planer för kvällen. Jag har ett hårt dagsverke bakom mig. Jag har ingen aning om hur tiden kan gå så fort. Är det tisdag redan? Ganska sen tisdag till och med? Otroligt.

Johanna Holmströms noveller berör mig lite för mycket. För tillfället har jag nästan hjärtklappning och undrar när jag ska lära mig att identifiera farliga böcker vid första anblick. Jag klarar ju det med film.

För tillfället är jag en dålig fru. Jag spelar iphone-spel på soffan medan min man desperat letar efter ett litet föremål. Jag är för trött för att skämmas.

För tillfället är jag en dålig fru. Jag spelar iphone-spel på soffan medan min man desperat letar efter ett litet föremål. Jag är för trött för att skämmas.

Det kan mycket väl hända att det bästa man kan göra är att göra något för någon annan. Det kan hända att det största med mig är att jag kan bli mindre och någon annan större.

 

Det finns så mycket nöd, så många behov. Jag räcker till för så lite, men det är ingen ursäkt för att inte göra just det där lilla.

 

Ibland blir jag förundrad (på ett negativt sätt) av min egen tröghet. Däremellan skjuter jag skarpt och vet precis vad jag håller på med.

Det kan mycket väl hända att det bästa man kan göra är att göra något för någon annan. Det kan hända att det största med mig är att jag kan bli mindre och någon annan större.

 

Det finns så mycket nöd, så många behov. Jag räcker till för så lite, men det är ingen ursäkt för att inte göra just det där lilla.

 

Ibland blir jag förundrad (på ett negativt sätt) av min egen tröghet. Däremellan skjuter jag skarpt och vet precis vad jag håller på med.

Sällan har jag känt mig så entydigt lycklig efter vår gudstjänst som jag gjorde i kväll. Det var liksom bara bra. Så enkelt och avskalat och stort. Det händer mycket svårt i fleras liv, men vi håller ihop och förenas av något större.

Klockan är lite, men tröttheten stor.

Oftast känns det vettigt, det här vi håller på med. Men när man slängt i sig lunch, rusat iväg och transporterats hem inklämd i en fullpackad bil (Ingrids hjässa uppe i bild) undrar man nästan själv.

När man inte ens kommer hem för att stanna utan bara för att åka vidare får vanvettet ännu en tvist.