En okänd författare tog sig tid att läsa mitt blogginlägg och reflektera kring det. Tack för det! Jag tror mig kunna besvara din raka fråga med ett rakt svar.
För mig betyder tolerans helt enkelt att respektera åsikter som skiljer sig från mina egna. Det handlar om att respektera människor också om de tycker, tror och tänker annorlunda än jag själv gör. Jag påstår mig inte vara ovanligt tolerant utan anser (säkert i likhet med de flesta andra) att jag är skapligt tolerant.
Anledningen till att jag alls diskuterar tolerans i det här sammanhanget är att det pekar på att de som fördömer andras intolerans samtidigt bevisar sin egen. Om du säger något som jag bedömer som intolerant mot någon är jag ju intolerant mot dig. Jag tycker mig ibland se att människor som i allmänhet anser sig vara toleranta (och kanske till och med är stolta över det) kan bli väldigt intoleranta i möte med kristen tro. Plötsligt är det okej att dissa och förlöjliga och fördöma dem som tror på ett annat sätt än du själv. Jag bara frågar – var är den omtalade toleransen då? Den som inte vet vad sexualitet, religion och hudfärg är?
Som sagt handlar tolerans för mig om att respektera åsikter som avviker från mina egna och människorna bakom dem. Det handlar om att lära mig älska också dem som är svåra att älska och nästan omöjliga att tycka om. Och tro mig – i kyrkan och församlingen får jag också växa i det här uppdraget. Där finns människor som har de (i mitt tycke) mest befängda åsikterna och dem får jag älska. Där finns människor som inte gör något fel men vars personligheter går mig på nerverna och dem får jag älska. För alla de här människorna är på något sätt en del av samma familj som jag. Och i de allra flesta familjer finns det jobbiga typer och svåra meningsskiljaktigheter, någon med en socialt oaccepterad politisk böjelse eller en skum farbror som ingen står ut med. Dem får vi älska.
Jag har varit på gudstjänst i dag. Där finns säkert människor som jag inte klickar med. Där finns helt säkert människor som tycker helt annorlunda än jag i många olika frågor. Men där finns min familj. Och där, tillsammans med dem, får jag växa i kärlek och i tolerans.
Jag respekterar att folk skriver ut sig ur kyrkan om det sker av vettiga och genomtänkta orsaker. Så långt sträcker sig min tolerans. Men jag har svårt att respektera att folk offentligt svartmålar och hånar oss kristna och vår tro i samma veva. Där tar min tolerans slut. Och jag tror att den skulle göra det också om hånet var riktat mot sexualitet, en annan religion eller hudfärg.
Nästan för lycklig 