I väntan på läggdags.

I går fick jag den här saken. Den kom oväntat och med kärlek och sådana gåvor är kanske de allra bästa. Att det är en liten person som rör vid sitt könsorgan gör ju bara en bra gåva lite roligare.

I går fick jag den här saken. Den kom oväntat och med kärlek och sådana gåvor är kanske de allra bästa. Att det är en liten person som rör vid sitt könsorgan gör ju bara en bra gåva lite roligare.

För tillfället är Fredrik den enda stabila medborgaren i vårt hem. Både jag och Inksie försvagas av förkylning medan han står rakryggad.

Ingrid hostar alldeles vilt. Utmaningen för dagen är att få i henne medicin. Jag försökte kalla det godismedicin (vilket fungerade utmärkt vid senaste pencilinkur), men utan framgång. Jag smugglade ner det i en mugg mjölk och kände mig rävlistig. Hon smakade lite lite och sa att hon inte vill ha.
– Varför inte? frågade jag frustrerat.
– För det är medicin där, svarade Ingrid.
Hon genomskådar saker. Det här kan vara slutet på en era.

9.00-13.00 Möte med Puls-teamet i församlingen
12.45-16.00 Mitt riktiga jobb
15.30-18.30 Umgänge med Ingrids dagisbästis och hans mor och bror hemma hos oss
18.00-20.30 Film och mys med fina tonårstjejer hemma hos oss

Och under dagens lopp har mild förkylning blivit grov. I nuläget kan jag inte för mitt liv komma ihåg hur det känns att orka göra saker. Att jag någonsin varit fysiskt aktiv övergår mitt förstånd.

I dag har jag haft randig lång skjorta på en enfärgad kort klänning.

I dag är roskispåsarna två. Det händer saker.

Jag levererar igen. Röd mössa från Polarn&Pyret, svart läderjacka, svart tunika, ljusblå jeansleggings med roliga lappar på knäna, ljusgula converse. Och ännu en roskis. Jag hoppas innerligt att det är en annan roskis än förra veckans.

Så här såg jag ut när jag just kom hem igen efter en tretton timmars dag. Jobb, jobbmöte och sedan återträff med några av konfirmanderna från 2009.

Roligt men uttröttande med intensiva dagar. När jag kände tårar bränna för att jag fick parkera en bit bort vid hemkomsten insåg jag att jag nog är ganska trött.

Det är en ny dag och ni har ingen aning om vad jag har på mig. Nu undrar jag i stillhet om någon på detta klot av jord blir lyckligare av att veta hur jag skyler min lekamen.

Den man som Ingrid kallar tiger har sovit på vår soffa och varit på morgonpromenad. Nu ska vi äta frukost före dagen och veckan börjar på allvar. Jag är egentligen inte alls redo.

Jag har firat veckans vilodag i vit fluffig klänning och svart kofta över. Och tydligen slarvat bort mina ben på kuppen.

Dagens sorg är att så få klänningar har långärm. Att alltid hänga koftor över sabbar något av klänningens siluett.