Och så

Och så kom vi till landet, staden, platsen, hemmet där vi är som mest lediga. Och så fick jag träffa min nyaste systerdotter som fyller en vecka idag. Och så fick vi återförenas med min syster, min svåger och mina lite äldre (dock unga) systerdöttrar. Och så fick jag alltså den minisemester som jag verkligen behövde. Och så kan jag berätta att Ingrid är som gjord för att åka RG line (om någon nu är det). Och så behövde jag aldrig hindra henne från att gå, röra, titta. Och så fick jag läsa hundra sidor roman. Och så låter jag den siffran tala för sig själv.

Och så

Och så kom vi till landet, staden, platsen, hemmet där vi är som mest lediga. Och så fick jag träffa min nyaste systerdotter som fyller en vecka idag. Och så fick vi återförenas med min syster, min svåger och mina lite äldre (dock unga) systerdöttrar. Och så fick jag alltså den minisemester som jag verkligen behövde. Och så kan jag berätta att Ingrid är som gjord för att åka RG line (om någon nu är det). Och så behövde jag aldrig hindra henne från att gå, röra, titta. Och så fick jag läsa hundra sidor roman. Och så låter jag den siffran tala för sig själv.

Utan syskon

Enligt min ursprungsplan skulle Ingrid aldrig ha blivit två och ett halvt och vara utan syskon. Ofta har jag känt en stor sorg över det men i dag är en av de dagarna då jag känner bara glädje över just det.

Jag och min stora lilla flicka på resa. Hon är underbart sällskap (dessutom påklätt) och ger många gånger mera än hon tar. Vi får göra saker på hennes villkor och det finns mycket sådant nu. Vi behöver inte ta hänsyn till ett litet syskon med egna krav. Vi behöver så lite och får så mycket.

Så känns det idag. Åtminstone just nu. Om två dagar eller en halv dag eller två timmar kan det kännas annorlunda.

Knäckt

Bakom oss just nu: en underbar återförening med en underbar ung man och hans underbara föräldrar. Samt god mat och en god natts sömn.

Framför oss just nu: det som åtminstone på pappret är den svåraste resesträckan. Vi laddar, förbereder mentalt, hoppas och tror (?) på det bästa. Den här sträckan med det här färdmedlet har knäckt starkare kvinnor än mig och Ingrid.

Knäckt

Bakom oss just nu: en underbar återförening med en underbar ung man och hans underbara föräldrar. Samt god mat och en god natts sömn.

Framför oss just nu: det som åtminstone på pappret är den svåraste resesträckan. Vi laddar, förbereder mentalt, hoppas och tror (?) på det bästa. Den här sträckan med det här färdmedlet har knäckt starkare kvinnor än mig och Ingrid.

Trolovad

Ingrid har haft en trolovad ungefär lika länge som hon har haft ett liv utanför mig. På senare tid har vi på grund av taskiga geografiska förutsättningar försummat närkontakten till den unga mannen i fråga, men nu reparerar vi delar av skadan med en kort visit i den stad där jsg växte upp.

Trosor

Efter att Ingrid tillbringat delar av tågresan iklädd endast trosor tar jag tillbaka delar av mitt senaste inlägg. Så gör man inte om man är världsbäst resesällskap. Speciellt inte om det gör medresenären ledsen.