För en vecka sedan var Ingrid ensam hemma för första gången. Inspirerad av en lite, lite äldre kusin ville hon så gärna testa. Hon är på inget sätt traumatiserad av upplevelsen men har ändå meddelat med bestämdhet att det inte kommer att hända igen.

Idag berättade hon att en av hennes dockor bor ensam i ett hus med en katt och en hund eftersom hennes mamma är kidnappad (och just här kunde jag lätt sväva ut och fråga mig var hon fått den idén, men jag ids inte eftersom det sades i en odramatisk bisats).

– Det låter ju hemskt, säger jag.

– Jo, säger Ingrid och rycker på axlarna. Men hon tycker också att det är ganska bra att bo ensam så är det ingen som säger åt henne vad hon ska göra och inte göra och sådär (och just här vet jag och alla andra föräldrar med barn som gärna tittar på Pippi Långstrump exakt var hon fått den idén).

– Aha. Lite sådär som när du var ensam förra veckan då? Var det också ganska bra? försöker jag, som gärna vill att hon ska kunna tänka sig att någon gång i livet vara ensam hemma igen.

– Nej, det var inte bra. Det kändes inte… friskt.

Jag älskar henne.

Jag älskar älskar älskar henne.

Idag vädrar vi ut sjukdomen. Vi byter lakan, vi plockar upp i det hem som under ett par dagar varit helt i händerna på ett- och femåringen, vi slänger den mat som hann bli gammal medan ingen kunde äta. Vi ska försöka orka handla ny mat. Vi ska försöka orka tvätta håret.

Och jag tänker som alltid när något sådant här kommit och farit;

1. Det borde vara förbjudet för småbarnsföräldrar att bli sjuka.
2. Ingen dag då vi alla är friska ska jag gnälla och tycka att något är jobbigt.

Ibland känns livet så stort och rikt och fantastiskt. Världen känns vacker och människan är underbar.

Andra dagar förstår jag inte hur jag kan känna så ibland. Jag har idag läst ut Åsne Seierstads En av oss. Samma diskuteras Rysslands militära hot mot Ukraina i samtliga medier ur många olika perspektiv.

Och jag vet inte.

Sådana dagar känns livet så skört och mörkt och osäkert. Världen känns skrämmande och människan livsfarlig.

Och jag får inte ihop det.

Ibland har jag tänkt att livet, världen och människan egentligen inte är någotdera utan något där i mitten. Något vagt, något grått.

Men numera lutar jag mera åt att livet, världen och människan är både ock. Det största och det sköraste. Det rikaste och mörkaste. Det mest fantastiska och det mest osäkra. Det vackraste och det mest skrämmande. Det underbarste och det mest livsfarliga.

Både ock. Däri styrkan. Däri faran. Däri vikten i att ständigt sträva efter det goda och sanna.

Om du vill ha friluftsungar som äter februarimellanmål på isen har jag ingen aning om hur du ska gå till väga.

Om du vill ha barn som efter två dygns innevistelse plötsligt får vara utomhus en stund och då bara står och brölar vid dörren för att få gå in igen…

Då kan jag säkert hjälpa.

Ett stipendium tilldelas Arvid Kass för utomordentliga insatser som son lördagen den 1 mars 2014. Inget skrik, inget gnäll, inget bus. Som om en så liten person faktiskt kunde uppfatta att föräldrarna är ur spel och bara vara sitt bästa tänkbara jag.

Ett stipendium tilldelas också Ingrid Kass för sällsynt goda prestationer på alla plan. Som hon har levererat. Tagit hand om den yngste, tröstat sina föräldrar och aldrig någonsin klagat trots att vi gett absolut ingenting.

Som jag fasade i morse. Som det ändå har gått. Och nu, efter en heldag av vila, rätt många timmar sömn, några liter jaffa och blåbärssoppa känns det nästan som om ljuset skymtar i tunneln. Jag kryper hellre än går, men det tar sig. Helt klart.

Den här känslan i ett hem där alla är eller har varit sjuka. Där ingen stod pall. Där ettåringen plötsligt är den enda starka länken. Där teven får sköta barnen för att föräldrarna knäckts av magsjuka. Där alla helgplaner ersattes av tappra överlevnadsförsök.

Den känslan råder här nu.

Mitt i eländet känns det fint att ha vänner som redan i arla morgonstund levererar gul jaffa och blåbärssoppa. Mitt i elämdet känns det fint att vi kastat upp i omlott och tagit skift. Mitt i eländet känns det fint att märka att det verkar vara en rasande intensiv men också snabbt övergående variant.

Jag menar; här skriver jag plötsligt det här. Jag som för mindre än tolv timmar sedan tvivlade på att jag någonsin igen skulle kunna sitta, formulera en tanke eller hantera en telefon.

Arvid var symtomfri hela gårdagen och hela natten till idag men fick ändå stanna hemma idag. Ingrid intog dagis som vanligt. Jag jobbade.

Och så ringer de från dagis. Ingrid spyr. Fredrik klär Arvid i halare och rusar ut. Och märker att nycklarna (inklusive bilnyckel och nyckel till vagnsförrådet) blev hemma.

Alltså BÄR han Arvid hela vägen till mitt jobb för att hämta nycklar. Har du burit människor på ett år och fyra månader som helst går själva men utgör en absolut livsfara för sig själva i trafiken? Då vet du hur roligt Fredrik hade det.

Dessutom skulle han sedan bära Arvid till dagis och få hem två barn (varav ett hade spytt redan andra gången vid det här laget).

Hemska, hemska saker.

Själv talade jag om att hantera nervositet med en grupp elever, tog del av en annan grupps litterära samtal och handledde en tredje grupps tidningsarbete. Avrundade sedan dagen med en föreläsning av min goda, saknade vän författaren Kaj Korkea-aho och ett hundratal elever.

En sådan här dag är det inte svårt att konstatera vem som hade det jobbigast. Tur för mig att det inte är någon tävling.

Nedan följer en uppräkning av dagen som gått.

Jag vaknade typ kvart över sju och var lite hög av lycka över att Parmesen (Arvid) sovit gott sedan åtta kvällen innan. Efter dedär åtta spyattackerna. Det kallar jag bönesvar i vardagen. Du får kalla det vad du vill.

Jag och Inks kom iväg tidigare än vanligt och smärtfriare än vanligt. Också bra.

Från nio jobbade jag löjligt effektivt och ännu löjligare hårt med det sista av läsandet av årets textkompetensprovsvar. På eftermiddagen började jag äta kex som chips för att orka. Jag orkade.

Kvart över fyra hämtade jag Ingrid. Hon var lite sur på mig för att jag kom så sent. Det fick hon vara. Det gick om snabbt. Kanske för att de idag på dagis hade talat om ilska. När blir man arg och varför? Och hur kan man hantera det? Älska att de talar om sådant.

Väl hemkomna till den symtomfria Arven och dem vabbande Fredriken svängde jag ihop kycklingquesadillas. Jättegott.

Sedan såg barnen dagens barnprogram medan jag läste och Fredrik var på jobbet. Vi muskeltränade dagens sevenpass (imorgon har jag avklarat min andra månad av utmaningen, jee) och försökte göra vårt hem representabelt.

Efter barnens läggdags klockan åtta kom sex tonåringar till vårt hem. De satt tre och tre i våra soffor till halv elva och vi samtalde om de utmaningar och glädjeämnen som finns just nu. Tack och hjälp, som det brukar heta.

Trött och trots allt tacksam avslutar jag den här dagen och ser fram emot nästa. Nästa är fredag. Har en fredag någonsin kommit lägligare?

Och ändå tar jag mycket hellre allt det där jag skrev om senast än den spaka, slöa och på det sättet lättskötta lille man vi har nu. Sedan fem idag har han kastat upp åtta gånger. Med tanke på att hans senaste magsjuka varade i två veckor är vi lite lätt oinspirerade just nu.

– är att flera gånger varje dag inse att man inte plockat bort något som absolut borde ha plockats bort
– är att helst vistas hemma eller i andra småbarnshem
– är att ta fight vid varje blöjbyte (hur han fortfarande kan ogilla det så mycket övergår mitt förstånd)
– är att leva med en ung man som nästan alltid vet vad han vill och minst lika ofta protestera om någon annan vill något annat för hans del
– är att lära sig att en ettårings protest kan vara milt sagt högljudd (Fredrik har hört den ut på gården en gång, vi bor på tredje våningen)
– är att varje dag dö sötdöden för att han är den ljuvligaste som finns
– är att varje dag dö irritationsdöden för att han förmår så mycket och fattar så lite
– är att ständigt vara tacksam och förundrad över att han kom till just oss och för alltid förändrade vårt liv till det bättre