Så här röd och nöjd var jag efter att ha sprungit ikväll. Nytt rekord börjar äntligen vara vardagsmat.

Här har min rödhet lugnat sig lite. När jag vuxit lite mera i självdistans ska jag ta bild direkt jag kommer innanför dörren.

Men minen på bilden kräver också att man inte håller sig själv alltför nära.

Jag älskar min familj. Som om nu det var något nytt. Jag jular med dem om ni undrar varför jag ger så lite nytt här.

Jag har kanske tusen tragikomiska anekdoter som jag kunde bjuda på om jag ville hänga ut enskilda familjemedlemmar. Men det vill jag inte. Men jag kan försiktigt avslöja att en kissat ner sig i tidernas nästsämsta läge och att en annan kastat upp och halkat i resultatet.

Jag älskar min familj

Jag älskar min familj. Som om nu det var något nytt. Jag jular med dem om ni undrar varför jag ger så lite nytt här.

Jag har kanske tusen tragikomiska anekdoter som jag kunde bjuda på om jag ville hänga ut enskilda familjemedlemmar. Men det vill jag inte. Men jag kan försiktigt avslöja att en kissat ner sig i tidernas nästsämsta läge och att en annan kastat upp och halkat i resultatet.

Jag älskar min familj

När till och med yngsta systern bloggar aktivare än jag är det illa.

Denna dag är vi hos vännen med det vackraste hemmet av alla vänner med vackra hem. Tre flickor födda inom ett år i likadana marimekkoklänningar. Och tre andra barn. Att få återse de vänner man ser för sällan är guld.

Ett annat tävlande hustak vädjade till vår prästerliga sida. Juryarbete är nästan alltid hårt och svårt.

Gotta love min yngsta syster. Hon prövar oss alla när vi ikväll ser del ett av Narnia. Det är fint att hon uppskattar filmen och känner till den mäktiga berättelsen. Men. Att ständigt ge ovälkomna vinkar och ledtrådar och tips om vad som komma skall kan eventuellt göra att hon har färre kompisar efter filmen än före.

Jag tycker hemskt mycket om henne. Och om Narnia.

På en av årets lagommånga julfester var jag och Fredrik jury i en pepparkakshustävling. Så här såg taket ut på ett av tävlingsbidragen.

Fredrik förstod inte vad det stod för. Han har tydligen aldrig varit trettonårig flicka.

För tillfället hör jag på när min ena lillasyster för en annan översätter en verkligt lång julhälsning från ett stall från finska till svenska. Familjejul.

Julkyrkan var precis som alltid. Ena herden hade en lapp med sångtexten, precis som alltid. Ljuset tändes när ängeln kom till herdarna, precis som alltid. Jag grät en smakfull skvätt när Maria sjöng om himlen i sin famn, precis som alltid. Och när vi sjöng om den glans, det guld och den prakt som sist och slutligen intresserar oss så lite.

Men min egen känsla var inte riktigt som precis alltid. Jag var så mycket hos min syster och hennes lilla och jag bad så innerligt att de ska få vara hos oss imorgon trots att det ser dåligt ut. För det är ju då det blir jul, när vi är tillsammans. När det än blir. Det finns inga magiska datum, inga mirakelrecept. Inga. Inga. Men det finns en kväll i ljus med Herrens ord och ett bo med ro i ett hem på fosterjord.

Annars var julkyrkan precis som alltid. Och det är gott att det får vara så.