Är det alltså så här det känns att leva 2011? Vårt mukkula-modem har i hastighet påmint om internet i slutet av det ljuva (ja, ljuva!) 90-talet. Vi har stundvis fått växa i tålamod och hantering av ilska. Nu är det slut med det. Och vi kan börja odla andra egenskaper.

Det här inlägget är skrivet med hjälp av vårt nya trådlösa internet som jag (nästan) enhändigt fått att fungera. Min stolthet vet (nästan) inga gränser.

Det här inlägget är skrivet med hjälp av vårt nya trådlösa internet som jag (nästan) enhändigt fått att fungera. Min stolthet vet (nästan) inga gränser.

Lördag. Min dotter sover ännu. Jag gör inte. Hur skulle jag kunna sova bort en av de sällsynta dagar då min syster är här?

I och för sig har min syster inte stigit upp ännu.

Gränsen mellan charmig förväntan på en dag och sorglig besatthet av en dag är ibland fin som hår.

… även om det av okänd anledning syns dåligt på bilden i förra inlägget.

… även om det av okänd anledning syns dåligt på bilden i förra inlägget.

Också jag njuter av den lilla kusinen. Hon är bara ljuvlig.

Också jag njuter av den lilla kusinen. Hon är bara ljuvlig.

I går satt jag i biosalongen och grät av tacksamhet för att jag är frisk, för att Fredrik är frisk och för att Ingrid är frisk. För att alla i min familj är friska. Alla Fredriks syskonbarn. Den underbara kvinnan bredvid mig. Helt otroligt.

Samtidigt grät jag också för de två mycket små barn som funnits i mina böner och tankar de senaste dagarna. För de lite äldre, men alldeles för unga, kvinnorna.

Att få vara frisk är stort varje dag.