Hon tål inte riktigt sol, min Ingrid. Märkte jag i går när hon kastade upp rejält och omotiverat efter en heldag utomhus i soligt nästan trettiogradigt semesterväder. Sedan dess har hon inte riktigt kommit igång som födointagande varelse. Hon dricker (allra helst trip) men har ätit väldigt lite. Och hon är helst inomhus. Och nästan löjligt mån om huvudbonad i solsken.

Det finns mycket hon inte riktigt tål, min Ingrid. Jag glömmer bort det ibland eftersom det numera faktiskt kan gå ganska långa perioder av idel hälsa och seger, men ibland påminns jag om hur skört det ändå är någonstans bakom allt det där. Efter att två nätter den här veckan varit beredd med spyhink varje gång hon svängt sig i sängen kommer jag ihåg igen. Och det gör mig lite ledsen.

Det är härligt ändå att det går åt rätt håll. Att hon tål mera nu än för ett år sedan. Att hennes kropp inte längre får en allergichock bara av att hon tittar på mjölkprodukter. Att hennes hud inte längre går sönder om den för en kort stund inte täcks av textil. Att hennes mage klarar av att köttet steks i smör.

Och så packar vi våra väskor än en gång. Vi hann komma innanför dörren, andas lite och sedan rev vi upp en del av innehållet och ersatte med annat. Den här gången ersatte vi med mera slittåliga plagg.

Vi bor i väskor på somrarna. Fredrik har räknat ut att Ingrid kommer att sova på åtminstone nio olika platser den här sommaren. Vi kommer alltså också att släpa stora delar av vårt bohag (känns det som) till lika många olika platser. Det har sina sidor.

Om vi ska fortsätta det här nomadlivet borde ha varsin jätteväska. Flera kubikmeter stor. Som det är nu släpar vi bohaget i ungefär fyrtio plastpåsar vart vi än går. Och det har sina sidor.

När mannen i mitt liv kom emot oss på perrongen så kom jag plötsligt ihåg varför det var vi lämnade den vackraste platsen och några av de bästa människorna. Att igen få vara med den allra bästa, han som tillsammans med mig skapar vårt liv och vår vardag, är oslagbart. Och att få se Ingrid rusa emot sin pappa och kasta armarna om hans hals gjorde mig nästan gråtfärdig. Observera att jag har lätt för sådant.

Jag grät ju nog också när jag strax efter lunch i dag kramade min syster hejdå.

Alltså varför var det jag skulle åka bort från den här platsen i morgon?

Så gav vi RG lkne ännu en chans (vi måste ju hemåt) och den här gången gick det smärtfritt. Trots ett ganska krävande resesällskap. Till Finland kom vi bara femton minuter senare än tänkt och en kvart gnäller man ju inte över.

För ett par dagar får jag vara på den plats som mycket väl kan vara den vackraste. Jag tänker mig att dagarna och kvällarna kommer att bestå av:

– god mat enligt fast tidtabell
– samtal på stranden
– solbad på stranden
– läsning på stranden
– badvaktande på stranden

Och allt ska göras utan smink i klänning. Semester.

Ibland blir det inte roligare än att man får höra resten av sällskapet skratta åt den film man själv valde medan man hjälper ett spyende barn på övrevåningen.

Och ibland känns det faktiskt helt okej.

Nu är ibland.

Det finns dagar då mitt bloggnamn provocerar till och med mig själv.

Okej att världen aldrig stannar upp, men ibland vill man ju inget annat än ligga på soffan hela dagen, tycka synd om sig själv, se på favorit dvd-boxen och leva på lösgodis och glassportioner. Och hur gör man då?

Och så plötsligt var nästan hela min ursprungsfamilj samlad i ett hus nästan utan fasad. Och det var plötsligt mycket viktigare än jag hade trott. Den sista länken är saknad men ändå närvarande. Och mycket älskad.

Ingrid fick hårband och hårspännen av mormor, morfar och den yngsta av hennes mostrar.

Ingrid tycker väldigt mycket om den yngsta kusinen.