Det här lägerlivet kunde gärna få fortsätta i flera veckor. Jag älskar att vara här. Det är ett av de bästa läger jag någonsin varit på. På riktigt. Jag vet att jag har en dramatisk tendens, men också helt utan den skulle jag säga samma sak.

Konfirmanderna är underbara. Varje dag innehåller så många åh- stunder att man tappar räkningen redan före lunch.

Hjälpledarna är fantastiska. Jag får tusen kramar och tusen komplimanger och tusen förtroenden. Tusen meningsfulla möten. Och då tror jag ändå att jag bara får hälften av det som konfirmanderna får.

De andra huvudledarna är bäst. Bara bäst.

Jag tror det här är att vara på rätt plats.

I dag känner jag att samtal om döden med femtonåringar är livsbejakande på något sätt. Att jobba med församlingens ungdomsarbete på fritiden är det bästa fritidsintresse jag kan tänka mig.

Inte vet jag varför jag packade med mig fyra böcker till lägret. Så här femte dagen har jag hittills läst trettio sidor ur den första.

Säg hej till ett födelsedagsbarn som tacksamt tar emot gratulationer. Också den här åldern kommer bara en gång.

Temat för morgondagens skriftskollektion känns onekligen ganska stort. Jag känner mig onekligen ganska liten. Och har därför lite svårt med lektionsplaneringen.

Lägerliv är tidernas bästa ursäkt för sunk. När man måste vidröra mark för att komma till en vattenkran får det konsekvenser. Redan att få tänderna borstade är en kamp och jag skulle således aldrig använda smink under dylika omständigheter. Det fina är ju att sunken är gemensam för alla. Några tappra konfirmander brukar försöka i början av lägret, men de ger nog sig.

Det fanns en tid när nattvaktande kändes som en spännande och rolig lägeruppgift. Det var nog på den tiden då konfirmanderna var vildare och mera flyktbenägna. Och då jag inte hade ett barn att nattvakta sedan resten av natten. Det mest spännande hittills under mitt pass; att något djur prasslar obehagligt under trappan där jag sitter och kyttar.

På läger har man namnskylt första dagarna. Ingrid är stolt över sin. Och kommer sedan plötsligt på att hon måste gå på toaletten.

Så gick ännu en dag. Och ungefär så här säger jag om den när jag pratar med Gud:

Tack. Förlåt. Hjälp.

Mest tack.