Och också denna dag gjorde jag något som jag aldrig gjort förut: körde 35 minuter airobics framför teven tillsammans med det sjuka barn jag är hemma med.

Den meningen känns fel på så många olika sätt.

Jag gör något gott av dagen inomhus och går igenom min e-postinkorg. Där fanns över 2000 mejl när jag började, nu bara 1300. Så det går framåt. Medan jag raderar mina gamla mejl påminns jag om tider som varit, beslut som fattats och människor som mötts.

Och om det där företaget som lurade mig på ett tresiffrigt belopp för 1,5 år sedan. Jag beställde en jacka och betalade för en jacka. Men jag har inte fått någon jacka. Ännu. Och ingen återbetalning av pengarna. Ännu. Och jag har nog slutat hoppas. Det ser dåligt ut, inte minst med tanke på att företagets hemsida inte längre existerar.

Jag känner mig mera dum än arg och det är väl därför jag inte har gjort speciellt mycket åt saken. Om något är för bra för att vara sant är det antagligen inte sant, säger man ibland. Jag brukar tycka att det är ett tråkigt och cyniskt sätt att se på sin omvärld. Men min jackepisod går ju inte att förbise.

Det där inlägget för några dagar sedan om att jag knappt vet vad sunkighet är mera… Det var kanske att be om det. Om jag skulle ha en pessimistisk och bitter inställning till livet skulle jag tänka just så.

Men nu har jag ju inte det.

Så istället ska jag försöka skratta åt det faktum att Fredrik är bortrest och Ingrid har blåskatarr och jag har jobb. Jag ska försöka se charmen i att vi i det här fruktansvärda vädret (som får till och med mig att ifrågasätta valet av hemland) besökt sjukskötare och läkare och apotek och laboratoriet till och med två gånger.

Och jag behöver inte ens låtsas. Jag kan skratta och jag kan se charm nu när jag har fixat allt på jobbet för att kunna vara hemma två dagar och nu när Ingrids värsta åkomma är att hon inte får vistas utomhus. Det är det ganska lätt att skratta åt de där tuffa förmiddagstimmarna.

Läs det här. För att det är så fruktansvärt vackert och ärlig. Speciellt du, Saara. För att du förstår dig på skönhet och ärlighet.

Förlåt. Jag vet att andras barns smålustiga kommentarer är lite tröttsamma, men jag kan bara inte låta bli.

(Förlåt igen. Jag vet också hur fult det är att be om ursäkt för något och sedan göra det ändå. Jag borde skämmas. Och tro mig, det gör jag också.)

– Mamma, jag ska gifta mig med dig, säger Ingrid plötsligt vid kvällsgröten och lägger handen på min arm.

– Jasså, säger jag. Men jag är ju redan gift med pappa. Och man brukar vara gift med bara en person.

– Jasså, säger Ingrid. Då vill jag… kanske… gifta mig med Max.

– Jaha? säger jag lite förvånat eftersom hon faktiskt aldrig tidigare har talat om giftermål med någon utanför familjen.

Och då lägger hon igen sin lilla hand på min arm och säger med stor allvar.

– Ta det lugnt, mamma. Det är inte idag vi ska gifta oss.

– Mamma, du gör alltid så jättegod mat!

Säger den lilla dottern ivrigt medan hon tuggar i sig snabbmakaroner och knackkorv. För första gången den här veckan nog, men det är inte en vecka sedan hon senast fick korv. Om vi säger så.

Och jag tänker som jag tänkt tjugotusen gånger förr: så fort hon slutar vara översvallande lycklig och tacksam varje gång hon får knackkorv ska jag aktivt söka alternativ också de dagar då tid, ork och lust tryter mest. Men nu just känns det så oerhört onödigt. Som att skapa problem som inte finns.

Ingrid använde ordet fridfullt för kanske tio minuter sedan. Jag småfnissar fortfarande.

Det är lördag och lunchtid och vi har åkt till Ikea. Med rätta kan man fråga hur vi tänkte där och vi kan inte besvara frågan.

Det går bättre än vi förtjänar, men lunchar gör vi inte. Någon slags självbevarelsedrift har vi tydligen kvar. Fredrik bär en hylla till bilen och jag och Ingrid står och väntar på honom med våra inhandlade varor i en vagn. Ingrid, som i slutskedet av vår vandring genom varuhuset klagade på akut kissnödighet, vill inte gå sedan heller när vi väl är utanför damrummet. ALLA som haft småbarn vet hur det är.

Så istället klär jag på henne halare, halsskydd, yllesockor, handskar och mössa. Och så fort mössan täcker öronen kommer hon på att hon nog visst vill kissa. Nu före vi åker iväg med bilen. Det är ju praktiskt. Och det är det ju förstås, men det skulle ju ha varit ännu mera praktiskt om tanken slagit henne före hon blev påbyltad.

Så jag tar det halarbeklädda barnet under armen och går mot toaletten. Då slår det mig att jag kanske inte kan lämna alla mina betalda varor obevakade bara sådär eftersom det är väldigt mycket folk i farten så under andra armen tar jag några 65-literslådor (det är stora saker), några fotoramar och fyra mindre lådor. Hur det går till vet jag inte. Ingrid piper för sitt liv. Kissnödigheten är plötsligt ytterst akut.

Och så kissar hon då medan jag försöker rädda halaren från strålen och samtidigt vakta våra lådor. Och så är toalettpappret slut. Och mitt blodsocker också eftersom köerna i lunchrestaurangen var alldeles för långa.

Och just där och då kommer känslan av sunkighet över mig, den som alltid leder till frågan Hur hamnade jag här? Och det slår mig i samma stund att det var länge sedan den känslan infann sig, riktigt länge sedan faktiskt. I vissa skeden av mitt föräldraliv har den varit nästan ständigt rådande men nu dröjer den faktiskt mellan sina besök. Och jag har inte saknat den. Nej. Det är skönt att ha en skön vardag där det mesta bara fungerar efter att ha testat på raka motsatsen.

Alla som väntar ett barn önskar sig ett friskt barn. Vågar jag säga. När vi väntade Ingrid räknade jag ganska kallt med att hon skulle vara frisk. Men visst hände det ibland att tanken flög genom mitt huvud; tänk om barnet är sjukt. Sådär obotligt sjukt. Sjuk på riktigt. Tänk om det inte kan prata, inte gå, inte göra någonting. Bara ligga där.

Och i de stunderna tänkte jag ibland: då är det nog bäst att det här barnet inte kommer alls.

Så kunde jag faktiskt tänka när jag ännu inte kände det barn som växte under mitt hjärta. När Ingrid på något plan var en idé mera än en människa. Jag tänkte på hur jobbigt och svårt och konstigt vårt liv skulle bli om vi plötsligt fick ett barn som inte var som alla andra barn.

En som fick ett och till och med två barn som inte är som alla andra barn är en av mina absoluta favoritförfattare Tomas Sjödin. Två av hans tre söner plågades av hjärnsjukdomar som bröt ner dem tills de dog. I några av hans böcker skildrar han livet med pojkarna och få böcker har berört mig lika mycket. Jag förstår inte hur de orkade. Och jag, med mina snäva perspektiv på livet, frågar mig hur familjen orkade, om föräldrarna inte hellre hade sluppit och om det inte var mest skönt när sönerna väl dog så att de äntligen fick vila och slippa lidandet.

Men Sjödin visar gång på gång i sina böcker att jag tänker helt fel. De älskade sina söner. Trots en omänskligt tung vardag som de visste att skulle sluta med den största tänkbara mänskliga smärtan: förlusten av barn. Och deras sorg när barnen dog var ren sorg. Det fanns inget utrymme för lättnad.

Det ger mig vidare perspektiv. Det gör det svårare för mig att helt kallt avgöra vad som är ett meningsfullt liv. Det får mig att inse att frisk, stark och vacker faktiskt inte är det enda som räknas. Ett liv är ett liv. Är ett liv. Hur det ska se ut för att räknas vill jag inte vara med och bestämma.

Så här skriver han i boken När träden avlövas ser man längre från vårt kök:

”Ibland får jag för mig att det som hänt oss vore lättare att förstå om vi inte haft en kristen tro. Om vi hade kunnat hänföra det hela till slumpen och instämma med den förtvivlade mamma vi såg i en TV-dokumentär en kväll. Hon berättade om sin hopplösa kamp för att ge sitt svårt skadade barn ett värdigt liv. Samtalet avslutades med hennes ord till sitt barn: ”Om Gud fanns, fanns inte du.”

När programmet var slut blev vi sittande kvar i soffan. Vi försökte prata men orden stockade sig. Vi kände oss djupt förbundna med den bittra mamman och samtidigt nästan oförskämt privilegierade. För våra sista ord när vi kysste våra sovande pojkar godnatt den kvällen blev faktiskt: ”Därför att Gud finns – finns ni.””

Och:

”Det kan vara nog så besvärande att leva med ett uteblivet under. Någonstans måste man hitta den smala vägen mellan resignation och förtröstan. En stor upptäckt har varit att det finns en sådan väg. Att man kan ta till sig livet sådant som det är, och samtidigt be om en förändring. Hos oss tar det sig uttryck i att vi varje kväll, vid aftonbönen med våra pojkar, ber en något kluven bön.

Först och främst tackar vi Gud för våra pojkar. För att vi fick dem och för att de är som de är. Sedan viskar vi om ett under. Om att alla läkande krafter ska flöda genom våra pojkar. I det ligger ingen motsättning. Att blint be om ett under skulle kännas som att förneka eller underkänna våra barn. De är bra nog som de är och behöver inte förändras. Samtidigt önskar vi verkligen att de skulle slippa en del av sina begränsningar; att Karl-Petters kramper skulle upphöra, att de skulle kunna säga ett tydligt ja eller nej som svar på våra frågor.”