– Mamma, varför måste man bli stor? Jag tycker det blir så tråkigt att inte leka mera.
(Jag tänker på hur mycket jag leker. Och spelar. Skrattar. Tar del av berättelser. Men förstår ju vad hon menar. Jag är passiv i rollekar. Man får gärna kalla mig farfar i Bullerbyn eller Lotta på Bråkmakargatans mamma, men jag lyckas alltid skriva om manuset så att min karaktär får ligga och läsa.)
– Den som vill får alltid leka. Man blir aldrig för stor för att leka. Du får leka hur mycket du vill när du är vuxen, säger jag istället.
– Mmmm. Men jag undrar om mina barn tycker det är konstigt.

I sanning en kvinna i min smak.

Jag både skräms av och avundas tvärsäkerhet. När människor uttalar sig som om det faktiskt inte finns något tvivel. Jag brukar försöka tänka att min gåva mera är att kunna se flera olika sidor och perspektiv. Men ibland känns det inte alls som en gåva. Ibland vill jag också peka med hela handen och visa var skåpet ska stå. Nu går jag snarare omkring och letar efter skåpet.

Vi är mycket i vår familj, men första-maj-finlandssvenskar är vi nog tyvärr inte. Vi har inte letat fram våra studentmössor i år (heller). Istället bodde jag i där halvfräscha huvudbonaden på bilden nedan.

Men vi besökte våra bästa vänner. Vi grillade korv (jag rekommenderar verkligen inte korv med smak av bacon och svartpeppar) och drack mjöd. Avrundade med våfflor beklädda med choklad, banan och vispgrädde. Och efterfestade med munkar och struvor. Härligt!

Insåg att vi inte träffat våra vänner på länge. Och insåg att vi träffat nästan ingen på länge. Vad hände med den här våren? Jag fattar inte.

Eller är det så här livet är med två små barn och två heltidsarbetande föräldrar? Finns det faktiskt ingen tid kvar mera då?

Ibland slås jag av hur sorglig mitt nuvarande jag skulle te sig i mitt tonåriga jags ögon. Och ibland blir det många sådana ibland.

När jag strax efter sju ikväll knöt på mig springskorna och sprang en sjua snabbare än jag trodde att jag kunde.

När jag en dryg timme senare kröp ihop i soffan med Ingrid, chips, glass och förra veckans avsnitt av Let’s dance.

När jag inte ville något annat med den här valborgen än fira den i lugn och ro med de allra bästa i mitt liv.

Och det är väl det som mitt tonåriga jag aldrig skulle ha kunnat förstå; den makalösa storheten i att helst av allt bara vilja vara med dem som finns allra närmast. Att längta ingenstans när de finns där jag är. Att sakna ingenting när de är hos mig.

Sug på den, fjortonåriga jag. Och försök tycka att det är sorgligt.

Igår halv åtta på morgonen återförenades jag och Arvid efter en dryg vecka på olika håll. Och lika mycket som den avtagande saknaden fascinerade mig när jag var i Valencia, fascineras jag nu av hur ofantligt snabbt jag landar i mina egna barn. Några minuter är fullkomligt magiska och sedan är allt precis som vanligt igen. Som om den där veckan aldrig var. Som om vi alltid varit tillsammans.

De är det vanligaste och mest självklara som finns. Samtidigt som de är det mest ofattbara av allt. Dessa paradoxernas varelser. Dessa egna barn.

Om du bara vill se bilderna kan du titta nu. Om du vill ha texten också kan du titta här.

Eftersom jag reser så sällan hade jag nästan glömt hur det är. Och med det menar jag hur du i mötet med en annan kultur blir smärtsamt medveten om ditt lands svagheter samtidigt som du blir ytterst stolt och glad över styrkorna. Finland känns både sämre och bättre än vanligt.

I måndags vinkade vi hejdå till Arvid och åkte hem till Helsingfors medan han blev kvar hos sina farföräldrar. Och jag grät av saknad.

I tisdags snyftade jag också till med jämna och/eller ojämna mellanrum då det var så tomt och tyst och märkligt att vara hemma med en Arv för lite.

I onsdags samma sak.

I torsdags satt jag på ett flyg till Frankfurt och blinkade bort tårar. Men sedan landade jag i Valencia och nu är människorna och intrycken så många att saknaden trängts ut i hörnen.

Trots att det är på samma sätt varje gång jag inte är med barnen så förvånar det mig varje gång; att saknaden snarare avtar än ökar när dagarna går. Att jag på något märkligt sätt nästan vänjer mig.

Är det bara jag? Eller är det också du andra småbarnsförälder?

Varför jag är i Valencia? Det är en otroligt bra fråga! Du kan gå in här och ta reda på. Där kan du också läsa om en hel del annat roligt som hänt i närheten av mitt liv på sistone.