För ganska exakt ett år sedan träffade vi vår blivande lilla valp. Vår lilla Marius. Han var så otroligt gullig och liten. Och mörk.

Och nu ser han ut ganska precis så här. Vår lilla Marius. Han är så otroligt gullig och stor. Och ljus.

Mycket kan hända på ett år. Mycket kan bli bra på ett år.

Just nu behöver jag den påminnelsen. Att mycket kan bli bra.

Hilde är onekligen ett barn av sin tid.

– Mamma, kan du köpa en skincare till mig? frågade hon nyligen en dag.

Jag svarade nej. Bestämt nej.

Andra frågor hon haft på sistone? Vad betyder Messias? Vad betyder förneka? Vad betyder förråda?

Hon må visserligen vara ett barn av sin tid, men mellan tvivelaktiga youtubevideor om skin care lyssnar vi också på påskberättelsen.

Vi är ju alla många olika saker. Samtidigt. Och våra olika uppdrag och roller tar så väldigt olika mycket plats i olika tider.

När något av barnen går igenom en tuffare period är jag väldigt mycket mamma. När jag och Fredrik är på övernattningsdejt är jag väldigt mycket fru. När det är studentskrivningstider är jag väldigt mycket lärare.

Hittills det här året har jag varit väldigt mycket vän. Det är fint att få vara väldigt mycket vän. Också om det ibland är tuffa saker som för oss vänner närmare varandra.

Och mitt i allt som den här våren var så hände också det här:

Min gudson och jag fick sitta och sticka tillsammans i min vardagsrumssoffa. Vi pratade lite stickstorlek, lite garn, lite liv.

Han har ett enormt hjärta. Men det säger väl sig självt. Tioåriga pojkar som stickar på fritiden har enorma hjärtan.

När vi för halva hans liv sedan bestämde oss för att flytta från Helsingfors var det mitt jobb och hans mamma som jag hade allra svårast att lämna. Med tanke på det är jag alldeles speciellt lycklig över att det här fick hända. Att han och jag ändå har en relation och ett band. (Eller kanske ett garn då, i just vårt fall.)

(Förlåt det där sista. Det var faktiskt inte roligt.)

Och runt mig faller världen, heter en bok som jag läste för typ tio år sedan. Jag minns inte alls vad den handlar om, men jag minns att jag tyckte om boken och älskade titeln och kände att den nästan handlade om mitt liv.

Ibland förändras ingenting på tio år.

Det har onekligen varit en märklig tid, de här första månaderna av år 2024. Det har varit mycket med döden och mycket med livet och jag har gråtit mycket med fler än en god vän. Jag har känt mig och varit så ofantligt hjälplös.

Men ikväll gick jag kvällspromenad med Marius och himlen såg ut så här:

Och det var bara det. Att det kändes som ett men. Och att jag behövde ett men just nu. Och fick ett. Det var löftesrikt mitt i allt det andra.

Det är en jättekall men jättesolig marsmorgon. Egentligen är det alldeles för kallt för att tänka att våren är nära och egentligen är det alldeles för soligt för att låta bli. Så jag låter inte bli. Vägrar låta bli.

Vi träffar en man i närheten av vårt hem.

– Hur är det med dig? frågar min man.

– Det är jättebra, jag är ju förlovad, säger mannen och bara strålar.

Sådär som en nyförlovad man gör. Sådär som en nyförlovad man på 77 år gör.

Jag älskar att få leva i en värld där det finns sjuttiosjuåringar som vill börja om. Efter förlust och sorg finns det nytt och liv. Det är ett så starkt vittnesbörd om det vi firar på söndag; att livet ändå har sista ordet.

Någon timme senare läser jag ett skrivkompetensprov om lycka. Igen. En ung människa ifrågasätter det som en av materialtexterna säger, det om att människan når en lyckotopp vid 16-årsålder och en annan vid 70. Hen tror inte riktigt på det där. Med den rätt låga ålderns rätt tror hen att livet är för mycket på slutrakan vid 70 för att någon lyckotopp ska kunna uppnås.

Jag ler för mig själv i min egen medelålder, med något av den nyförlovades strålglans kvar i mitt sinne.

I veckan firade vi ju tjugo år som förlovade. En av orsakerna till att vi valde varandra var att vi absolut inte skulle ha några husdjur någonsin. Vi har i dagsläget begravt tre hamstrar. Det är en liten sak. Idag firar vi att vår hund Marius fyller ett år. Det är en stor sak. En jättestor sak.

Om det skulle vara en tävling om vem Marius tycker mest om skulle jag vinna. Om det skulle vara en tävling om vem som tycker mest om honom skulle nog Arvid vinna. Han kallar Marius för bror. Sa idag att det här året har varit det bästa i hans liv. Säger ganska ofta att han inte förstår hur vi har kunnat leva utan Marius.

Och det är värt precis allt. Marius är en så väldigt mysig hund och han blev på så många sätt allt vi hoppades att han skulle bli. Han hör ihop med oss och jag skulle torka kiss fast varje dag om det krävdes. Inget blev lättare när han kom. Men mycket blev roligare och bättre.

Det är konstigt att vara gymnasielärare. Man har en grupp sista gången så många gånger under ett år. Och också om man har en del av studerandena eller till och med en stor del av dem på nytt i en annan grupp så är det ju aldrig exakt samma grupp. Alla gymnasielärare vet att en grupp utan två studerande men med tre andra är en annan grupp.

En dag avslutade jag en gemensam vandring med en grupp. En studerande blev kvar efteråt och kollade med mig att alla obligatoriska uppgifter var inlämnade.

– Tack för kursen. Modde har faktiskt varit riktigt intressant nu.

Det kom från hjärtat. Av någon jag inte hade väntat mig en sådan kommentar av. Och så gick hen.

Och kvar blev en lärare som blev lite lycklig och varm.

Mest av allt; kvar blev en människa som blev lite lycklig och varm.

Idag är ingen vanlig dag. Idag är det exakt tjugo år sedan Fredrik frågade om jag ville gifta mig med honom och idag är det exakt tjugo år sedan jag svarade ja.

Tänk.

En så ofantligt avgörande fråga. En så ofantligt lätt fråga. Nästan aldrig har det varit svårt att leva med honom. Och de få gånger det har varit svårt har det nog sagt mer om mig än om honom.

Vi har firat vårt förlovningsjubileum med bland annat gym och pizza och biltvätt. Och med att vara innerligt tacksamma över att den här delen av livet är så okomplicerad när så många andra är så… annorlunda.

Till världens bästa man sa jag ja för tjugo år sedan och till världens bästa man har jag fortsatt säga ja. Jag tror jag klarar allt så länge jag får klara det med honom.

Vi lever i de veckorna nu. Jag har vaknat innan väckarklockan väckt mig fyra dagar i rad. Och det är också fyra dagar i rad jag fått läsa vårens studentprov i det ämne som jag älskar att undervisa i.

Det är ofantligt svårt att bedöma studentprov i modersmål och litteratur. Det galna är att det egentligen är bara marginellt lättare nu när jag gör det för tolfte året än det var när jag någon gång i begynnelsen gjorde det fjärde gången. Uppgifterna är ständigt nya och annorlunda till innehåll och form och skribenterna tar sig an dem på tusen olika sätt. Och hur gör man då? Hur hittar man en rutin i bedömningen då?

Hopplöst är det. Nästan omöjligt. Inte konstigt att jag vaknar ännu tidigare än jag måste för att börja på.

Men det är också (på riktigt) helt underbart. Idag har jag vaknat redan före sju. En lördag. Jag har suttit vid köksbordet och läst unga människors tankar kring och erfarenhet av lycka och jag har druckit pepsi max ur en favoritmugg och hela min kropp har vetat att det här är en gåva. Tänk att just jag får göra just det här!

Det är och kommer att vara nästan orimligt mycket nu, men mitt i allt det där som är mycket finns det också mycket som är helt underbart. Och i det vill jag verkligen vara.