När vi skulle städa idag hade vi ”lite” ren tvätt att ta itu med först.

Det tog över en timme och sedan var jag ganska trött.

Tur att Fredrik fanns där och hade arbetsmoral.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen.., Vi betalade 349 euro för den här fåtöljen med egenskaper som att det går att fälla ner ryggstödet och fälla upp fotstödet. Lite dyrt med tanke på att den 48 dagar av 50 tjänar som förvaringsplats för ren icke-sorterad tvätt.

I drygt två dygn var det hon och jag. Alla andra blev hemma, vi två åkte iväg och nätverkade och delade liv.

Vi hade det bra. För det mesta. Tyckte det var både lite tråkigt och lite skönt att det var bara vi. Mot slutet blev vi kanske lite trötta på varandra och eftermiddagens hemresa var inte bara glad gemenskap.

Något slags bottennapp nådde vi när hon från tåget ringde till Fredrik och jag hörde henne väsande viska:

– Mamma är helt galen!

Att jag inte har en aning om varför hon i just den stunden var sur på mig säger något om hur segt det var på slutet.

Ändå tror jag att det gör otroligt gott att i en stor familj dela på sig ibland och få fokusera på lite färre. Hilde och har haft många jättefina stunder och samtal under helgen och jag tycker så otroligt mycket om att få hänga med henne. Tänk att just jag får höra ihop med just henne.

Jag har som sagt varit i första hand vän på sistone. Men den här helgen är jag i första hand mamma och i synnerhet mamma till ett barn med synnedsättning.

Inget har hänt. Vi lever tvärtom goda glada närverksdagar. Men ändå har jag gråtit typ fyra gånger idag. För att det trots allt det fina är som det är. Och för att jag skulle göra nästan vad som helst för att hon skulle få se som vi andra ser.

Vår pre-gråt selfie som vi skickade till Fredrik igår från tåget.

”Snabbspola till nutid: vår ”konsument”-ekonomi är nu uppbyggd på att människor spenderar pengar de inte har på saker de inte behöver.”

Nog är det ju lätt att älska en bok som innehåller de orden. Låååångsamt läser jag den. Dels för att jag vill att orden ska hinna landa, i bästa fall slå rot, och dels för att jag inte vill att boken ska ta slut.

Det är lätt att älska och det är lika lätt att inse vilken otroligt lång väg jag har kvar.

Jag är egentligen inte speciellt bekväm med att gå omkring på gator och torg i studentmössa. Jag är liksom inte den typen.

Men nu råkar det vara så att jag tycker att jag är ganska het i just studentmössa. (Om du är av avvikande åsikt kan du hålla det för dig själv.) Och eftersom det sällan är rimligt att vandra omkring i studentmössa får man ju passa på den där ena gången på året när det är det. Tänk dig själv att ha ett så sällan tillgängligt het-plagg!

Så jag bar min studentmössa idag. Var lite frestad att ha en stor skylt runt halsen med texten ”Jag är egentligen inte en sådan som bär studentmössa – råkar bara vara en sådan som tycker jag är het i studentmössa” men jag tvivlar på att jag skulle ha känt mig mera bekväm då.

Arvid och några kompisar ville gå påskhäxa i år. Jag var lite tveksam. Sådär som de flesta av oss är när elvaåringar vill det.

Men de var benhårda. Orimligt motiverade.

De hade ju inga kort. Så på femton minuter fixade de kort. Typ femtio stycken. Av varierande kvalitet på skalan dåliga kort till riktigt dåliga kort.

Fredrik gick igenom dem och censurerade rätt många. Någon slags kvalitet måste man ändå få kräva. Tycker vi. Här kommer några av de kort som inte höll måttet. Eller verkligen inte höll måttet.

Med de andra korten åkte de iväg. Jag sa tydligt att de måste vara otroligt glada och trevliga i sin attityd.

– Ni har varken utklädningskläder eller ordentliga kort. Charm är det enda ni kan bidra med.

Och flera timmar senare kom de hem. Med vansinniga mängder godis. Det är på något sätt fint. Att människor har överseende med elvaåringar med riktigt dåliga kort. Och charm.

Perioder har ju en tendens att komma och gå. Ibland kommer perioder när syskon är rätt samspelta och ibland går de perioderna och ersätts av orimligt mycket bråk. Ni vet, perioder med lördagar när klockan inte ens är tio och man redan har rett ut åtta konflikter.

Våra minstingar har krockat väldigt mycket på sistone, men jag undrar om den perioden äntligen håller på att gå över. För idag vid frukostbordet satt Arvid och hans goda vän (eller storebror, om vi frågar dem själva) och pratade och jag hörde Arvid säga:

– Hilde är ju lika bra med vänster fot som med höger fot i fotboll.

Han sa det med så mycket stolthet att mitt mammahjärta drabbades av värmeslag.

Jaha? kanske du tänker. Så vadå om hon är tvåfotad?

Men grejen är den… I Arvids värld är ju fotboll det största och bästa och viktigaste en människa kan kunna. Att han vill lyfta fram hennes förmåga med vänster fot säger massor. Det säger faktiskt typ allt.

Att en mer verklighetsförankrad version av komplimangen skulle vara att Hilde är lika dålig med vänster fot som med höger fot säger om möjligt ännu mer.

Jag har hopp om en ny och roligare period runt knuten.

En av mina bästisar har fyllt fyrtio. Hon ser ut som nitton, på ett positivt sätt, men hon är fyrtio.

Jag firade henne med en kolumn i Kyrkpressen. Texten finns här. Det och ännu mer och allt annat är hon värd.

Älskade Emmi, jag är så tacksam och så glad över det vi är och har.

Jag vet inte hur många muminmuggar vi har hemma hos oss. Kanske 70. Kanske 80. Inte för få, kan vi konstatera. Och för en tid sedan flyttade våra första ABC-muggar in i köksskåpet. Så att hela familjen kan dricka te eller varm choklad ur en mugg med den egna bokstaven. (Ja, jag är mycket medveten om att det här inte är något man behöver för att kunna leva ett meningsfullt och lyckligt liv.)

Och nyligen var det dags för tre muggar till. Och de här behövdes nästan. För glädjande ofta är vi ju fler än bara vi fem som ska dricka ur mugg här hemma.

L-muggen är till Ingrids tre bästa vänner. De måste turas om. Tänk att alla tre har namn som börjar på L. Tänk att alla tre är här nu i skrivande stund. Ljudet av deras högljudda prat och skratt är ett av mina bästa ljud.

V-muggen är till Arvids bästa vän. Han som nog är vår mesta gäst. Och numera har vi också en annan ung man här rätt ofta som kan använda samma mugg.

E-muggen är till Hildes bästa vän. Hennes syskon borde faktiskt också få ha muggar här, men det har de redan så länge de går med på att låna av oss andra.

Att mina barn har så fina vänner är något som jag aldrig tar för givet. Det är en ständig källa till tacksamhet. Att de dessutom har vänner som är här så ofta att vi tycker att de borde ha mugg här är också helt fantastiskt fint.

Det är (för) sent en helt vanlig onsdag, men han får ändå se kvällens Champions League-match. Hans glädje är enorm. Sådant här får han ju aldrig göra.

Jag går förbi efter att ha borstat mina tänder och frågar vem han hejar på. Det är egentligen en dum fråga, tänker jag. Det är väl givet att ett passionerat Liverpool-fan måste heja på Real Madrid framom Manchester City.

Jag har fel.

– Jag hejar på City. För de leder ju ligan just nu och om de går långt i CL och måste spela många matcher där så blir de trötta och spelar kanske sämre i ligan, förklarar han och tindrar lyckligt med ögonen.

Snacka om att heja på fel lag av rätt orsak.