Vår första sommar som prästfamilj i Helsingfors, sommaren 2009, var jag med på konfirmationsläger. Där fick jag lära känna en 15-årig flicka som var lite tilltufsad av livet och som hade byggt en hård yta som självförsvar.

Men bakom den hårda ytan bultade ett av de varmaste och mest passionerade hjärtan jag någonsin fått glädjen att möta. Numera är den hårda ytan försvunnen sedan länge, men det varma och passionerade hjärtat finns kvar.

Det knöts en gång ett band mellan en ung konfirmand och en nästan lika ung prästfru och det bandet har aldrig brutits. På olika sätt i olika tider har jag fått finnas med i hennes liv och idag fick jag finnas med när hon blev prästvigd.

Det var nästan löjligt stort och fint. Jag grät flera gånger i domkyrkan under prästvigningen och sedan fortsatte jag gråta i biskopsgården efteråt. Hela dagen var inbäddad i kärlek och det säger mycket om henne och den hon är.

Hon kommer att vara viktig för många. Det är hon redan, men hon kommer att fortsätta vara det. Hon är så bra på att möta människor och se det vackra och goda i dem.

För mig är hon alldeles särskild. För mig är du alldeles särskild, Edith.

Dagsfärsk och strålande vacker präst i sin nya prästdräkt.