Och så hände det sig att jag en mörk och kall novemberkväll blåste liv i en gammal dator. En dator som fått vila sig i form rätt länge.

Det är ju fint att återse en gammal dator. Mycket finns ju numera i moln, men inte allt. Och där på skrivbordet låg den. En mapp med titeln De där orden jag aldrig vill glömma.

Och jag öppnade den och hittade skärmdumpar av Wilma-meddelanden som jag fick av studerande när jag senast slutade på ett jobb jag älskade. Det var ord som fick mig att gråta av tacksamhet och glädje och kanske lite stolthet. Det var ord som jag aldrig vill glömma.

Fatta att jag hade sinnesnärvaro nog att ta de där bilderna innan mitt gamla Wilma-konto stängdes. Fatta att jag visste att jag skulle kunna glömma annars.

Fatta att jag en gång fick vara viktig för dem.