Det här är min sko. En av mina dyrare och fulare och viktigare. Med den här bad boyen i goretex och dess tvilling tar jag nämligfn alla hundpromenader i regn.

Men det här är också en berättelse om mig.

Den här skon har jag ägt och nyttjat i över två års tid. Och det är där som den där berättelsen kommer in. Finner du felet?

Senast nu finner du det. Den där plastdelen som prislappen satt fast i för ganska precis 750 dagar sedan sitter ju fortfarande kvar! Och jag har tänkt på det här inte varje men kanske varannan gång som jag har använt skorna sedan dess. Och ändå sitter den kvar.

Det här är (tyvärr) inte min sämsta egenskap som människa. Men den är absolut inte heller min bästa. Kanske en av mina märkligare. Men kanske också något av min räddning.

P.S. Jag kan inte låta bli att undra hur många gånger jag hade hunnit klippa bort plastbiten under den tid som jag ägnat åt det här blogginlägget. Inte så många gånger. Men nog en. Och det hade ju räckt. D.S.