-Mamma, tycker du att jag är självständig? frågar hon en vardagskväll samma månad som hon ska fylla nio.

Svaret är ovanligt enkelt. Ja, jag tycker hon är självständig.

Samtidigt är det ett för enkelt svar, för den egentliga sanningen är att hennes självständighet har golvat oss varje dag hela den här hösten. Hennes värld har blivit större och så mycket mer hennes egen. Bara ikväll är i sig ett bevis på det – hon tog sig själv till och från sin pianolektion. I mörkret. I reflexväst. Hon vågar och vill och gör sådant som ingen av hennes äldre syskon skulle ha gjort i samma ålder. Hennes tillit både till sig själv och omvärlden är större. Och för ett modershjärta som i någon mån varit oroligt ända sedan termen synskada användes för första gången är den tilliten helande.

Hon är självständig och underbar.

Han är självständig och suddig.