Och plötsligt fick jag en helt oväntad och oförtjänt fredagsgåva. Jag fick nästan en timme i vårt stökiga kök med Ingrid och hennes tre bästa kompisar. Vi pratade och skrattade mycket och skvallrade lite och jag kände att jag fick precis allt jag behövde.

Jag är så otroligt glad att hon har dem och jag är så otroligt glad att jag får vara med på ett litet litet (alltså verkligen oerhört litet) hörn ibland.

Sedan åkte de iväg. Själva. Bara de fyra. I två bilar. I dagarna har två av dem nämligen fyllt sjutton och blivit med körkort och deras värld har onekligen blivit ännu större och mera deras egen. Igen.

Hilde och jag vinkade av dem på gården när de körde iväg. Och jag tänkte att min värld på något sätt också blir ännu större nu. Det sägs ju ibland att du lever med hjärtat utanför kroppen när du är förälder och den del av mitt hjärta som är hon rör sig i större cirklar hela tiden. Det är precis som det ska vara och jag är så glad att det är så, men som jag kan älska en timme när jag få ha henne och hennes bästa nära för en stund.

Också då var hjärtat utanför. Men närmare.