Jag älskar teater. Älskar. Är därför på gränsen till okritisk och gillar faktiskt det mesta jag ser. Men jag är gärna rätt okritisk och tänker att det finns mer att älska för den som tolkar generöst.

Men också om jag hade varit kritisk eller överkritisk hade jag älskat det jag såg i dag. Katrina på Wasa teater är en av mitt livs mäktigaste teaterupplevelser någonsin.

Jag var helt golvad efteråt. Ville inte riktigt säga något. Kunde kanske inte riktigt. Musiken var magisk, berättargreppet makalöst och skådespelar- och musikerinsatserna helt brutalt bra. Jag minns när jag och Emma för ett halv liv sedan sommarjobbade tillsammans på Halpa halli i Jakobstad. Jag var en glad amatörskådespelare som spelade sommarteater i Purmo på kvällarna, hon var en talang på väg mot en proffskarriär. Att få se henne ge allt på scen i dag var helt fantastiskt.

Jag gick och grät för mig själv längs Kyrkoesplanaden på väg till bilen. För att livet är så stort och så starkt och så skört. Samtidigt. För att kärleken på riktigt övervinner allt och för att vi kan välja så få av våra omständigheter men så mycket av hur vi hanterar dem. För att allt som andas hopp och tacksamhet är precis vad vår värld behöver.