Jag har själv fått växa upp med två väldigt jämngamla systrar (och en väldigt ojämngammal). Vi hade så otroligt roligt. Hela barndomen var lek och möjlighet. Jag har ibland sörjt att mina barn inte har jämnåriga syskon som vill och tycker om ungefär samma saker som de själva.

Men å andra sidan får de det här:

Här går Hilde hand i hand med den person som hon med glädje kallar sin bonusbror. Tänk att hon får vara så trygg och glad och självklar med flera år äldre pojkar.

Häromdagen berättade hon om något som Arvids bästis sagt och gjort.

-Han tycker nog om dig, sa jag.

-Jag vet. Han älskar mig, sa hon.

Tänk att få känna så.

Så nej. De får inte de där oändliga timmarma av magisk lek som vi fick. Men de får annat. Annat fint.