Idag firar vi tjugo år som gifta. Och jo, vi verkligen firar. För det är så oerhört värt att fira att vi efter all den här tiden helst av allt bara vill vara tillsammans.

Älskade Fredrik. Jag är samtidigt så otroligt tacksam för och stolt över det som vi har tillsammans. Tack för alla dagar som hittills varit våra. Tack för att du är så sjukt bra på att älska mig. Tack för att jag får älska dig.

Alltid alltid vill jag vara din.

Jag har skrivit om oss ibland på vår bröllopsdag och jubiléet till ära bjuder jag på klipp ur gamla texter som tillsammans blir världens kanske längsta inlägg. Håll till godo eller sluta läsa redan nu.

2011

För sju år sedan visste jag mindre än jag vet idag. Men jag visste att jag ville dela resten av mitt liv med den man som sover bredvid mig just nu. Att jag kunde veta så rätt och så starkt trots att jag visste så lite var och är en oerhörd gåva. Hur dessa sju år blivit utan honom vet jag förstås inte men jag kan inte tänka mig att de hade innehållit hälften så mycket glädje, mening, trygghet och förundran. Varje dag under dessa sju år har jag känt mig ödmjukt tacksam och ofantligt glad över att få vara hans. Att den finaste av alla valde mig övergår mitt förstånd. Att han dessutom alltid varit och fortfarande är nöjd med det valet är ännu mera hisnande.

De första sju gjorde vi bra, älskade Fredrik. Nu fortsätter vi! Tack för att du vet allt och älskar ändå.

2012

Tack för att jag varje dag är lite avundsjuk på mig själv för att just jag fick just dig. Och för att jag ingen dag är avundsjuk på någon annan och tänker att den fick mera än vi.

Tack till dig och mig och oss för de delar vi fixat själva. Tack ännu mer till Honom som i sin gränslösa kärlek tittade ner på oss och tänkte att det där kanske kunde vara något. Han hade rätt. Han visste vad han gjorde. Typiskt Honom. Vi lägger framtiden i Hans hand. Sådär som vi lagt all tid hittills. Vår tretvinnade tråd verkar vara ett vinnande koncept.

2014

Den kärlek vi firade den här dagen för tio år sedan var fin och stark. Full av förhoppningar och önskningar. Den kärlek vi firar idag är betydligt finare och starkare. Den har sett mera brustenhet och fulhet hos både den andra och en själv men har envist vuxit vidare. Och faktum är att vi har fått den relation som vi då hoppades på och drömde om. Vi har fått mera än jag trodde att man kunde få.

Älskade Fredrik. Idag är det tio år sedan jag lovade att älska dig i nöd och lust. Det är tio år sedan jag valde bort alla andra och det är tio år sedan jag valde bort möjligheten att välja bort dig.

Det är ju vi. Då och nu och sedan. Du är min och jag är din.

2016

Det är vår bröllopsdag i dag. Vi firar tolv år som varandras, tolv goda år. 

Älskade Fredrik. Det skrivs inga sånger om oss. Vi har övervunnit för låga hinder och dessutom har vi övervunnit dem med för mycket stil. Vår berättelse är allt annat än dramatisk och den gör sig inte riktigt i låttextformat. 

Så vi skriver våra egna sånger. Vi fortsätter leva vårt vanliga lilla liv på ett så storartat sätt som vi bara förmår. Vi fortsätter välja att vara snälla och generösa mot varandra, också när det kostar. Vi fortsätter välja varandra och den kärlek som är vår, ett val jag gör med större glädje och visshet i dag än för tolv år sedan.

Jag hoppades på mycket när jag blev din. Jag fick ännu mer. I dag firar vi allt det som vi fick och gav, får och ger. I dag firar vi varandra.

2017

I dag har det gått tretton år sedan Fredrik blev min och jag blev hans. 

För varje år blir jag lite mer tacksam över det som vi är och har. För varje år blir det lite svårare att sätta ord på det. För varje år förstår jag både mer och mindre av varför vi älskar varandra så bra.

Vårt trettonde år har varit ett år då glamouren och romantiken har fått ge vika för höggraviditet och bebistid och småbarnsstrul. Och tro mig; jag är aldrig en så tråkig och dålig livskamrat som under bebistid. 

Men ändå. 

– Du var hetast på hela bröllopet, säger han till mig efter en av sommarens fester. 

Trots att jag förstås inte var det. Jag var nog inte ens åttonde hetast. Vid vårt bord. Men han älskar mig. Mer än jag förtjänar. Mer än jag trodde var möjligt. Han verkar dessutom tycka att jag visst förtjänar. Och han verkar tycka att det är mer än möjligt att gilla mig. Rentav festligt. 

Vi är i sanning det finaste vi har. 

2018

I dag är den där dagen då jag med gott samvete kan visa upp gamla, nådiga bilder. Bilder på yngre, slätare och fräschare versioner av oss. I dag är det nämligen fjorton år sedan vi gifte oss och en gammal bröllopsbild är på sin plats.

Men i stället visar jag upp nya bilder. För de gamla är faktiskt inte mina favoritbilder. När jag ser våra bröllopsbilder ser jag glädje, förväntan och hopp. Jag ser en kärlek som vill mycket men som av förekommen anledning har hunnit ganska lite.

När jag ser de här bilderna, som är tagna nästan fjorton år senare, ser jag att mycket av det som vi hoppades då faktiskt blev och jag ser en kärlek som burit, som vuxit och som gjort. Som vill bära, växa och göra ännu mer.

Berättelsen om oss är inte en speciellt stor berättelse, men den är min i särklass bästa. Inget av mina många tack är lika innerligt som mitt tack för att han är min.

2019

Du kanske tror att det här är en helt vanlig dag. En ganska varm och lite regnig onsdag i augusti. Det är det också. Och samtidigt inte alls.

I dag är det nämligen femton år sedan jag och Fredrik blev varandras.

Han var den finaste jag mött. Han är den finaste jag mött. Att jag valde honom var givet, att han valde mig är typ det största som hänt.

Vi har det inte perfekt. Två bristfälliga kan väl inte det, inte ens fast båda gör sitt bästa för det mesta. Men nästan alla dagar slås någon av oss – ofta båda – av hur ofantligt bra vi har det.

Ingen av alla våra dagar tillsammans har jag förtjänat honom, han är en ren gåva. Men alla våra dagar tillsammans har jag försök förvalta den gåva han är.

2020

För sexton år sedan sa jag mitt livs mest avgörande ja och gifte mig med den finaste människa jag någonsin mött. Vi valde varandra då och har fortsatt välja varandra varje dag sedan dess.

Det betyder inte att varje dag har varit en dag på rosa moln eller en dag av storartade romantiska gester. Nej, de flesta av våra dagar består av havregrynsgröt och diskmaskiner som ingen orkar tömma. Av barn som vill annat än vi vill att de vill och av läggdagsrutiner som får Alfons Åberg att framstå som lättsövd. Men genom allt det har vi varandra. Och ofta(st) kan vi möta den andras blick mitt i eländet och bara skratta. Både stora och små bekymmer blir betydligt mindre när vi får dela dem med varandra.

Fredrik. Jag tror att jag klarar nästan vad som helst så länge jag får klara det med din hand i min.

2021

Idag är det exakt sjutton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja och han sa sitt. Vi hoppades på så mycket den dagen och vi har faktiskt fått ännu mer.

Vårt sjuttonde år har inte varit vårt lättaste eller vackraste eller bästa. Det är helt okej. Det är ju orimligt att förvänta sig eller ens hoppas på att varje år ska toppa det föregående. Men också vårt sjuttonde år har gjort oss starkare och inte en enda dag har jag längtat bort från honom.

Fredrik, du är och förblir min absolut viktigaste människa. De barn som just nu tar så enormt mycket plats i vårt liv är trots allt till låns, varandra hoppas jag att vi får ha för alltid. Att välja dig var mitt livs i särklass bästa val. Det valet gör jag om när som helst.

Jag älskar dig. Jag älskar oss.

2022

Hej, seglarvänner, inleder trubaduren på färjan som idag tar oss mellan Umeå och Vasa.

Sedan kör han Somliga går med trasiga skor. Är man trubadur så är man.

Just den här trubaduren visar sig vara ovanligt bra, men det som händer sedan är ändå nästan osannolikt. Han sjunger nämligen Tillägnan. Och påpekar att det är sällan just den låten blir önskad.

Men just idag får vi alltså höra den. Just idag när vi firar vi adertonde bröllopsdag. Just den låt som en av mina bästa vänner sjöng på vår vigsel då det begav sig för aderton år sedan.

Det är så märkligt osannolikt. Jag fattar inte. Att vi fick den stunden mitt i en båtresa som i övrigt var… omärkligt sannolik. Trötta, gnälliga, sockerstinna och sjösjuka barn. Krydda med lite gammal hederlig otacksamhet och den nya bubblaren kostsam törst. Där har du vår båtresa. Romantiken var oss fjärran, men så fick vi vår Tillägnan.

Och det är väl just precis så här som vårt liv är nu när vi firar vår adertonde bröllopsdag och vårt äktenskap blir myndigt. Ofta är tillvaron lite krass och oromantisk. Men den har tillräckligt många stunder som glimrar till och tar oss med storm. Stunder som påminner oss om varför vi valde varandra och varför vi alla dagar vill vara vi.

Vi har varit bra på dejter på sistone. Det ska vi fortsätta vara. Vi slarvar inte med varandra. Det är jag stolt över. Vi är snälla med varandra. Det är jag tacksam för.

Aderton år. Tänk. Tack!

2023

Idag är det nitton år sedan jag hade på mig mitt livs dyraste plagg. Nitton år sedan jag fick uppleva mitt livs dittills bästa dag. Nitton år sedan jag sa mitt livs mest avgörande ja till den bästa man jag visste.

Till den bästa man jag vet.

Mycket har hänt sedan dess och mycket har hänt med mig, men han är och förblir mitt mest självklara val. Det har inte varit svårt att vara gift med den mannen. Till honom längtar jag ofta, från honom längtar jag aldrig.

Det här året har det stormat mer än vanligt i vår närhet och jag är så ofantligt tacksam och glad över att det vi har och är har stått så stadigt mitt i allt det. Så länge jag får hålla honom i handen tror jag att jag klarar nästan allt. Att han också söker min när det stormar – det är typ allt. Att få vara älskad och behövd av den man älskar och behöver…

Jag vet att vara tacksam.