I sommar har jag och min Fredrik varit gifta i tjugo år. Att vi får vara varandras är typ det bästa och största som finns. Igår firade vi vårt jubileum med några kompisar från olika tider i vårt liv och idag är jag ganska trött och otroligt lycklig och tacksam. För vi har ju inte bara varandra – vi har också vänner i världsklass och det blev så väldigt tydligt igår.

Vi fick skratta mycket. Massor! Vi fick äta jättegott (och det säger jag helt skamlöst eftersom vår enda insats var att köpa och hämta maten). Vi fick höra fina tal och ord, sådana som man kan leva på. Vi fick minnas mycket härligt tillsammans och Fredrik fick försöka minnas det. Vi fick ta reda på om Fredrik eller jag är Bäst (i test) och om någon är intresserad så är det jag. I hela fyra av fem tester. Om någon är så intresserad.

Jag som hela tiden är medveten om att livet kan ta slut imorgon eller redan ikväll insåg i något skede att det ju är lite galet att fira tjugo år som gifta några veckor innan vi faktiskt har varit gifta i tjugo år. För tänk om vi inte båda kommer ända dit. (Jag vet, så munter är jag.) Men sedan insåg jag att vi då om någonsin kommer att vara glada över att vi hann fira med våra vänner och så bara körde vi.

Egentligen krävs det ingen fest för att jag ska veta att vi har fler och bättre vänner än vad som är rimligt. Jag tänker redan på det väldigt ofta med enorm förundran och glädje. Men igår fick de träffa varandra och det kändes på något sätt stort. Att se dem mötas, höra dem prata och skratta med varandra…

Idag är förundran och glädjen om möjligt ännu mer påtagliga än vanligt. Tack, kära vänner!

Tack Meja för bilder! Tack Becka och Daniel för det roligaste program som ordnats på något 20-årsjubileum någonsin.