Om jag inte redan vore religiös är det väl nu jag skulle bli.

Det lag som en gång var Arvids enda lag och numera är hans ena lag spelar i årets Kokkola cup. Ett lag som nästan halverats sedan förra året, som tappat många av sina bärande spelare. Ett lag som spelat i division fyra den här säsongen. Visserligen finns där spelare som klarar också betydligt tuffare matcher, men det finns också spelare i laget som kanske allra helst skulle spela lättare matcher. Om sådana fanns.

Vi hade rimliga förväntningar inför cupen. Spela fotboll och ha roligt. Vara det där härliga laget som peppar varandra och inte ger upp.

Och pojkarna har verkligen varit allt det där. Men de har dessutom varit ännu mer. De besegrade lag som till vardags håller till i division tre, två och till och med ett. De stod pall i den längsta strafftävling jag någonsin sett (båda lagen la tolv straffar var!) och de tog sig ända till semifinal. Imorgon spelar de bronsmatch. Kanske mot alla odds.

Men ändå inte mot riktigt alla. För odds byggs inte bara av skickliga fotbollsspelare. Odds byggs också av laganda, kämpaglöd, samarbete och förmågan att leverera bäst när det behövs mest och de oddsen hade de med sig.

Vi föräldrar talar redan om miraklet i Kokkola. Möjliggjort av tappra fotbollsspelande pojkar som hejat på varandra och kämpat tillsammans. Men också av tre helt fantastiska tränare, varav min Fredrik är en. Halva framgången ligger nog i att de aldrig någonsin tappar tron på pojkarna, att de känner dem och hjälper dem att använda sina styrkor. Att de fortsätter heja och uppmuntra också när loppet egentligen är kört och på det sättet visar spelarna att lopp aldrig är körda. Och då kör pojkarna så att också sådana lopp kan lyckas.

På tal om vackra ansikten.