Livet som fotbollsförälder är att ofta se sitt eget barn spela, ganska ofta någon kompls barn och ibland helt random kids.

Ikväll blev det av olika orsaker så att jag satt i Kronoby på en läktare och såg en match mellan två helt främmande juniorlag. Visserligen har min son i dagarna mött dem båda, men inte ens med riktigt god vilja kan man ju säga att jag känner lagen.

Ändå brydde jag mig. Tror faktiskt att jag skulle kunna njuta av vilken juniorfotbollsmatch som helst. (Det gäller för övrigt verkligen inte seniormatcher.)

Bara några minuter in i matchen blev jag lite irriterad på en pappa bakom mig. För allt i världen har hans son haft en motig cup, men man kan ju ändå själv försöka höja och inte sänka stämningen. När han sagt fem saatana på ännu färre minuter var jag lite matt. Jag kände att fotbollen har många ansikten och att långt ifrån alla är vackra.

Men ungefär då började hans bänkgranne – vars son spelade i motståndarlaget – prata med den lite frustrerade pappan. De pratade om den fotboll som i någon mån förenar alla oss som är på cup. De delade frikostigt med sig av sin samlade fotbollsvishet och det är alltså de här två du ska vända dig till om du vill veta hur Finland ska uppnå Sveriges fotbollsnivå i framtiden.

Inte ett enda saatana under matchens resterande trettioåtta minuter inklusive paus. Två medelålderspappor som aldrig förr mötts och troligtvis aldrig möts igen men som verkligen möttes den här kvällen. Och jag kände att fotbollen har många ansikten och att en del av dem är snudd på de vackraste jag sett.

Ett av mina vackraste fotbollsansikten.