Så kom dagen då min förstfödda gick ut grundskolan. Och det kändes inte speciellt stort eller dramatiskt ens för en känslig själ son min, men det kändes väldigt fint. För hon har haft det bra också i högstadiet och det är verkligen inte alla förunnat.

Jag grät egentligen inte. Inte när hon sjöng med kören. Inte när hon fick sitt betyg. Inte när hon samlades med sin klass för sista gången.

Men jag grät faktiskt ändå. Jag grät när jag tänkte på alla dem som äntligen får avsluta en riktigt tuff högstadietid. De som aldrig riktigt eller ens nästan passat in i den där löjligt smala normen som råder i många högstadiekorridorer. De som varit ensamma. De som kanske tror att det är så här det är att vara människa och som ännu inte vet att väldigt få peakar i högstadiet och att deras tid kommer.

Och så grät jag lite till när jag tänkte på alla dem som fått jobba otroligt hårt och i stämdig motvind och sällan nått speciellt goda resultat. De som har nästan noll fallenhet för skola och studier. De som äntligen snart kommer att få börja göra något som på riktigt känns intressant och roligt och möjligt för just dem.

Vår Ingrid har kommit lätt undan med just skolan. Där har hon alltid peakat och det är nåd. Bara nåd.