Ja. Vad ska jag berätta?

Ska jag berätta att jag älskar Stafettkarnevalen? Att det är min i särklass bästa karneval?

Att vi på seino fick med Hildes bästa vän och hennes underbara mamma och att resan på tremis blev en resa på femmis och att det var så bra?

Ska jag berätta att Helsingfors var så brutalt vackert att man bara baxnade?

Att rörelseglädje och gemenskap är så ofantligt fint och att vi alla borde få vistas mer i närheten av hejarklackar?

Eller ska jag kanske lista bästa saker och stunder? Här kommer några:

– att få se Tillsammans-stafetten och hur deltagarna kastade sig i famnen på sin lärare när de gjort sin växling

– att Hilde igår gick från stadion till hotellet hand i hand med en fotbollsmamma i Arvids gamla lag

– att gå från hotellet tidigt på morgonen för att se en av Ingrids bästa kompisar springa försöksheat och få vinka till henne när hon stod på startlinjen

– att en av mina bästisar och stora delar av hennes familj kom och hejade på våra barn för kung och fosterland

– att många många gånger se hur klasslärare – superhjältarnas superhjältar – bara fanns där för sina elever och hejade och peppade hur det än gick

– att golvas lite av det faktum att alla de här tusentals löparna är någons bästa och viktigaste

– att jag satt ner på läktaren men ändå hade puls på 109 när Ingrid ställde sig i startblocket i finalen på 4×100 meter

Sedan kan jag förstås också berätta att Arvids lag på 5×80 meter som vi tänkte att kanske kanske med lite tur kan ta sig till semifinal tog sig ända till final och slutade på sjätte plats bland drygt 210 lag.

Och att Ingrid och hennes lag gjorde om förra årets bragd och tog guld på 4×100 meter och firade det med att sedan ta guld också på 18×100 meter.

Men det är faktiskt inte det viktigaste. Det som syns mest, kanske. Men faktiskt inte det viktigaste.