Vi har ju våra barn till låns, säger vi ibland. Och vi vet antagligen inte riktigt eller alls vad det betyder.

Som lärare har man sina studerande ännu mer till låns. Och vi vet stundvis nästan smärtsamt väl vad det betyder.

Jag vet inte hur många unga människor som passerat något av mina klassrum under mina snart tolv år som gymnasielärare. Men jag vet ju att de är många många hundra. Jag minns inte längre alla, men vissa minns jag otroligt väl ännu idag trots att det kan ha gått tio år eller ännu fler sedan vi fanns i samma klassrum.

Vissa blir kvar. Och vissa blir viktiga på kort tid. Idag fick jag ta en eftermiddsgskaffe med två av dem som jag var lärare åt förra året. Två ovanligt kloka och fina. Vi satt och pratade och pratade och orden tog aldrig slut och plötsligt hade det gått över två timmar.

Jag tror att det gör gott för en ung människa att ibland få prata med en äldre som inte är en förälder och kanske inte ens en lärare. Och jag vet att det gör gott för en äldre människa att få lyssna när en yngre pratar.

Tänk att det finns adertonåringar som vill tillbringa en måndag med sin gamla lärare. Det ska jag tänka på någon gång när jag har svårt att se det vackra i världen.