Och mitt i allt som den här våren var så hände också det här:

Min gudson och jag fick sitta och sticka tillsammans i min vardagsrumssoffa. Vi pratade lite stickstorlek, lite garn, lite liv.

Han har ett enormt hjärta. Men det säger väl sig självt. Tioåriga pojkar som stickar på fritiden har enorma hjärtan.

När vi för halva hans liv sedan bestämde oss för att flytta från Helsingfors var det mitt jobb och hans mamma som jag hade allra svårast att lämna. Med tanke på det är jag alldeles speciellt lycklig över att det här fick hända. Att han och jag ändå har en relation och ett band. (Eller kanske ett garn då, i just vårt fall.)

(Förlåt det där sista. Det var faktiskt inte roligt.)