Halvvägs in i gymnasiet bytte jag kompisgäng. Jag välsignades (ja, välsignades) med ett gäng genomsnälla, smarta och roliga pojkar i min årskurs. Och sedan var det de och jag. På bilderna från studenten är det jag i turkost och mina kompisar i mörk kostym.

Nästan aldrig tänkte jag på att jag var den enda flickan. Så väldigt självklara var vi tillsammans. Och rätt ofta hade vi med några flickor till, de var ett eller två år yngre och kom också att bli självklara delar av oss.

Igår träffades vi. Inte alla, men nästan alla. Några av oss hade vår respektive med oss. Vo var hemma hos min gymnasiebästis David och hans fru och det var nästan överjordiskt gott att få ses igen. De flesta har jag förstås träffat under åren som gått, några till och med rätt ofta, men att samlas nästan alla så här… Det har inte blivit gjort och det gjorde så väldigt gott.

Det är svårt att ens förklara hur värdefullt det är att få ha vänner som de här under så formativa år som gymnasieåren. Jag var så trygg och när jag hörde de andra igår insåg jag att de var lika trygga. Att den gemenskap vi byggde då var viktig och att den hjälpte oss att bli dem vi blev.

Det här nya året har bara börjat, men jag har redan fått återuppta många relationer och återknyta många band. Gamla grupper har fått nytt liv och jag är så tacksam. Tänk att livet kunde bli ännu rikare.