Hilde hade en kompis på övernattning. En ny kompis. De lekte och hade roligt och kollade film och åt chips och sedan skulle jag läsa kvällsbok. Två stycken till och med. De fick välja varsin.

Hilde valde en helt vanlig bok. Minns inte ens riktigt vilken. Hildes kompis valde När jag lägger mig till ro. Med underrubriken 44 godnattböner.

Medan jag läste Hildes helt vanliga bok högt för flickorna förde jag en inre kamp. Kanske därför jag inte ens riktigt minns vilken. Vad skulle jag göra nu? Det är ju totalt orimligt att läsa 44 godnattböner för ett barn man känner ytterst lite och vars religiösa preferenser man känner absolut inte alls. Men det är ju också totalt orimligt att vägra henne hennes bokval, för jag kände ju som sagt henne ytterst lite. Och inte heller vill jag ju vara en sådan som skäms för evangelium.

Så jag gjorde en kompromiss. Jag valde att läsa bara en bön per uppslag (de låg ju i sängarna och såg inte texterna de gick miste om) och valde alltid den som var minst HC så där religiöst sett. Jag läste också med en melodi och stämma som var mer poesi än bön.

Jag tror Gud förstod vad jag höll på med.

Så då blev det slutligen ”bara” femton godnattböner. Framförda med rätt glättig stämma av en rätt nervös läsare/bedjare.

Allt möjligt gör man som förälder. Allt möjligt.