Det är trettondag och en av mina bästa vänner och hennes familj kommer på besök.

Jag vet inte vad du ser framför dig just nu. Tacos? Något annat familjevänligt och gott? Kanske.

Hur det blev?

Nå. Så här:

Jag konstaterar att Arvid borde äta något snabbt nu innan hans match börjar. Men att vi andra kanske kan äta något gott efter matchen. (Gotta love det här optmistiska med att tio pers ”kanske kan äta något gott” utan att ha tänkt ut något konkret alls.)

Det visar sig att också någon annan behöver äta något snabbt nu innan Arvids match börjar. Så vi kokar en påse makaroner.

– Har ni tonfisk? Har ni ägg? frågar min bästa vän.

Hon steker ägg. Jag river ost. Och folk äter. Gänget tar taberas på makaronerna och vi kokar en påse till. Tar taberas igen. Äter våra makaroner bara så där. Eller med ketchup. Någon festar till det med stekt ägg och tonfisk och riven ost.

Det är inte en speciellt festlig trettondagsmiddag, om vi säger så. Men jag skulle inte ändra på något alls.

Vi är enormt lyckligt lottade. Tänk att det finns en familj som vi kan bjuda hem utan att ens ha tänkt på maten. Tänk att det finns noll skam men tusen tacksamhet och glädje över att koka en påse makaroner tillsammans och sedan en till och bara ta vad som finns i skåpen.

Jag älskar allt som gör det lättare för oss människor att dela liv med varandra. Att sänka vissa trösklar till makaroninivå är ett sätt. Ibland ska vi ordna fint och laga tacos – ja! Men ibland ska vi se vad som finns i skåpen och nöja oss. Veta att ingen kom för maten på bordet ändå. De kom för människorna runt bordet. Ju.