Jag slog huvudet i bakluckan idag, just innan jag skulle smälla fast den. Det gjorde ont, absolut. Men inte så ont. Inte så ont att jag borde gråta. Definitivt inte så ont att jag borde ha svårt att sluta gråta.

Men grät gjorde jag. Och bilen hann inte ens rulla ut från gården förrän jag insåg att jag grät rätt lite för att det gjorde ont i huvudet och rätt mycket för att det gör ont i själen.

Det redan från början rätt sköra livet har onekligen blivit ännu skörare.

Det konstiga men helt fantastiska är ju att skörhet och starkhet kan växa fram i varandras närhet. Starkheten behöver inte krympa för att skörheten blir större. Båda kan rymmas i en människa. Samtidigt.