Det här är jag en julimorgon. Där sitter jag i mitt kök. Jag har just torkat hundkiss i köket och jag har varit ute på morgonkiss med min lilla valp. Min familj är hos mina svärföräldrar och en av mina bästisar sover i ett av barnens rum.

Jag är alldeles genomvarm i hjärtat. Kvällen innan har jag samlat tjugo kvinnor som är viktiga för mig för att fira min fyrtionde födelsedag. Det var underbart. Och spontant blev det en sådan där stund då många av dem sa något om vad jag har betytt för dem.

De sa så otroligt fina saker.

Om man kan leva på ord, och på sätt och vis kan man väl det, så lever jag fortfarande på dem från den där kvällen. Jag minns att jag redan den där morgonen efter i köket tänkte att många människor får de här orden först på den begravning där de själva inte är med och att det är ofantligt sorgligt att det är så.

Jag är välsignad med helt fantastiska vänner som gav mig den där kvällen. Som gav mig de där orden. Jag är då tacksam för att de tog chansen. Visst kan vi bli ännu bättre på att berätta för våra människor vad de betyder för oss? Vi vet ju aldrig hur mycket tid vi har på oss att göra just det.