Vi lärde känna varandra via varandras bloggar. För inte så länge sedan, för tusen år sedan. Vi träffades sällan, men skrev till varandra nu som då. Ibland ofta. Jag älskar att våra meddelanden till varandra finns kvar. Jag älskar att kunna läsa dem nu.

Några år fick vi vara fotbollsmammor i samma del av landet. Våra söner har mötts i många matcher, kämpat för att få in samma fotboll i olika mål. Vi har stått bredvid och hejat och pratat.

Ett år fick vi vara kollegor i samma skola. Vi åt lunch tillsammans ibland och samtalen var alltid riktiga och viktiga. Den grund vi hade byggt upp online omöjliggjorde kallprat IRL.

Något gick sönder i mig igår, Eva. Jag stod i ett köpcenter i Liverpool (mitt i mitt livs finaste familjeresa) och något gick sönder i mig. Nu vill jag egentligen bara låsa in mig själv och min familj och försöka skydda oss mot allt ont.

Men det skulle vara det sämsta av allt. Ett hån mot allt det du var. Du levde varje dag och varje stund. Vi som får fortsätta leva får se till att göra just det. Du trotsade allt. Du drömde och längtade och vågade. Ditt liv blev alldeles för kort, men hjälp vad det rymde mycket.

Dig glömmer vi aldrig. Aldrig.