Vi står i en provhytt, min älskade Hilde och jag. Hon testar en tröja och ett par byxor. När hon möter sin egen spegelbild slår hon händerna för munnen.

– Titta! Jag börjar nästan gråta för att jag är så fin! utbrister hon.

Och jag börjar nästan också. Jag nästan gråter för att hon känner så, må hon alltid få känna så när hon möter sin egen spegelbild. Jag nästan gråter också för att hon möjligtvis, kanske troligtvis, var den enda som nästan grät av glädje i den provhytten den dagen. Tyvärr var det säkert betydligt fler som var betydligt mindre nådefulla mot sig själva.

Du. Som läser det här. Må också du få nästan gråta för att du är så fin.

(Det här skriver jag i pyjamas på nyårsafton strax före elva på kvällen. Det säger en del om vår dag, det säger mer om vår morgondag.)