Igår tog jag en morgonpromenad med Marius. Om man ska vara noga (och det ska man ju ibland) var det nog egentligen en förmiddagspromenad. Och precis när vi gick förbi den skola som är Arvids och Hildes ringde klockan. Rasten började. Och jag spanade upp mot skolgården. Alla föräldrar vet att det häftigaste som finns är att få betrakta sina barn lite på avstånd i smyg.

Och där kom hon.

Hon rusade ut ur skolan för att fira rast. Hon sprang till det staket som skiljer skolgården från förskolans gård och där stod hon sedan och pratade med yngre vänner över staketet medan jämnåriga kom och joinade samtalet. Men hon var först på plats.

För hon rusade ut. Sprang målmedvetet fram över gården på sina leggingsklädda ben. Med ett tempo som skulle vara beundransvärt också om hon hade samma syn som de flesta av oss har.

Jag fick nästan blinka bort tårarna. Tänk att hon efter en knapp månad i sin nya skola är så trygg att hon rusar över gården. Att hon redan har gjort den stora skolgården till sin. Hon går inte försiktigt fram och letar vägen med fötterna i sin synskada. Hon rusar.

Hon rusar.