Vissa stunder vill man ju spara på burk. Den här kvällen lägger jag i min.

Jag fick samtala med kloka, roliga Alaric Mård om längtan efter det perfekta. Hans bok Begränsade är vi allihopa är en genuin, viktig, hoppfull och smärtsam berättelse. Läs den! Fina Sofia Torvalds ledde samtalet med hennes fantastiska förmåga att vara närvarande, lyhörd, engagerad och rolig samtidigt.

Det var alltså en ren glädje att få vara med på det hörn som var mitt. Jag fick tala om den tacksamhet jag hittat och aldrig vill släppa taget om. Den påminner mig om att allt det största och mest avgörande i livet är sådant jag fått som gåvor som jag inte förtjänat. Den påminner mig om den Gud som jag tror att har gett mig allt det. Och tacksamheten håller mig ödmjuk eftersom den hjälper mig att minnas att det är så lite jag kan ta åt mig äran för. Jag fick också tala om att perfekt är överskattat och om vikten av att ibland – men faktiskt inte alltid – göra sitt bästa. Jag fick tala om att leva och vara människa. Det var alltså förstås en ren glädje.

För min del både började och slutade turnén här, men du kan höra Alaric i Närpes i morgon. Gör det!

Bilder: Nicklas Storbjörk

I dag firar jag det faktum att fotbollsdamerna i Finland får samma landslagsersättning som herrarna. Tycker dessutom det är så sympatiskt och snyggt att herrspelarna vill vara med och stöda.

I dag antifirar jag det faktum att 90 % av de Nokia-anställda som haft för låga löner är kvinnor. Tycker dessutom det är så osympatiskt och osnyggt att det alltid finns röster i kommentarsfält som vägrar se någon koppling alls där.

Världen. Den är som den är. Det blir något steg framåt ibland och något steg bakåt en annan. Men mycket går åt ett rättare, rättvisare och roligare håll och det är alltid värt att fira.

I det här gänget finns knappast någon landslagsspelare. Men om det fanns önskar (och tror) jag (åtminstone goda dagar) att de skulle få samma ersättning.

– Mamma, jag vill inte att du ska åka.

Vi har spelat tre kort, vi har läst kapitelbok och vi har bett aftonbön. Vi har med andra ord gjort allt vi gör när vi gör kväll. Men när jag ska lämna rummet kommer tårarna. Ett par timmar innan han ska vakna ska jag nämligen vakna och smyga ut för att ta tåget till Helsingfors. Det har hänt så många gånger att det förlorat sin eventuella charm. Det har hänt så få gånger att det inte hunnit bli någon egentlig vana.

Tänk att få vara så älskad av och så viktig för en annan människa! tänker jag när jag ligger och stryker hans panna tills han somnar. Tänk att bara tanken på att jag inte är där på morgonen får hans tårar att rinna.

Jag är ju bara jag, men i hans ögon är jag fantastisk. För honom är jag den bästa, och det är en både stor och märklig tanke. På samma sätt som världen kryllar av världens bästa barn och världens bästa livskamrater verkar den krylla av världens bästa föräldrar.

Det är liksom ärkedefinitionen på nåd.