Att leva nära andra människor är att säga:

– Jo, tack det är jättebra!

när någon frågar hur det är.

Och mena det. För så är det. Med mig.

Men att leva nära andra människor är att samtidigt känna att det är fruktansvärt orättvist, mörkt och hårt. Och så spännande att man bara kunnat ytandas de senaste dagarna. Och så hoppfullt och ljust och stort.

Allt det där är också sanningen om hur det är just nu.