Det är nästan ett år sedan jag var här senast och det är omöjligt att inte tänka tillbaka. För nästan ett år sedan sov jag min första natt utan Hilde under det här taket och i natt ska jag somna här igen.

Hur mycket kan inte hända under ett enda litet år?

Jag tänker mest på alla sjukhusbesök som var förra våren. På alla salvor. På alla försök och misstag. På alla väntrum. På alla gånger vi fått ta sjukhustrappor med lätta steg. På hur mycket oro jag bar på för ett år sedan och på hur mycket av den oron som har gett vika nu.

Och så tänker jag på hur mycket som å andra sidan inte hänt. På de barn jag nästan längtar ihjäl mig efter trots att de inte kommer att vara mina egna. På trassel och knutar som ingen lyckats reda ut. På hur mycket vi tror oss kunna påverka och på hur lite som i slutändan finns i våra egna händer. På hur liten en människa ändå är. På hur oändligt värdefull hon samtidigt är.

För ett år sedan. Så mycket var så mycket svårare då. Men just gudstjänst så mycket lättare. Inte en sekund längtar jag tillbaka.