Ingrids skola har haft julfest ikväll så jag ägnade en del av eftermiddagen åt att locka hennes hår.

Ja, jag vet. Det låter inte alls som jag. Jag är ju den där föräldern som märker tjugo minuter innan vi ska till festen att de vita strumpbyxorna inte alls är särdeles vita. Så gick det i dag. Också. Hur kan en sådan förälder välja att locka hår?

För att det här med lockat festhår är laddat för mig. Det fanns barn i min egen barndomsskola som alltid hade lockade hår på skolans fester. Jag hade inte det. Jag hade en ensamstående mamma med tre långhåriga döttrar som alltid skulle på samma fester. Jag förstod att det inte riktigt var läge att be om lockar. Jag förstod att det inte fanns utrymme för det. Jag förstod det så väl och sörjde så lite.

Men så länge Ingrid vill att jag lockar hennes hår gör jag det.

Tänk att hon gjorde så mycket så bra. Hon min älskade mamma som var ensamstående trebarnsförälder redan när hon var tjugofem. Tänk att jag får se bristen på fixade festfrisyrer som någon slags brist. Lyckliga jag.