I natt hände det för första gången. Jag tog upp Hilde ur hennes säng och höll henne i min famn. För att hon var ledsen. 

Hon hann alltså bli elva månader och fyra dagar innan jag behövde trösta henne i min famn nattetid. 

Trots att hon har sitt livs kanske sämsta natt bakom sig, trots att hon väckte mig minst en gång i timmen hela natten och trots att hon och jag vaknade klockan fyra är jag tacksam. När den här natten är den värsta är det faktiskt otroligt bra, det vet jag så väl. Och när den här natten kom så här långt in i hennes liv är det liksom ännu mer än otroligt bra. 

Dessutom firades den dåliga natten på det bästa stället. 

Trots tacksamheten hoppas jag på en bättre natt i natt. På en timmes sammanhängande sömn och en dag som börjar först på morgonen. 

I så fall lär jag vara ännu mer tacksam i morgon. 

(Gammal) bild: Matilda Audas Björkholm