Enligt alla valmaskiner någonsin är jag socialdemokrat. Men jag har faktiskt aldrig röstat socialdemokratiskt. Svårt att säga om det är för att jag röstar med hjärta och/eller hjärna, men jag röstar åtminstone inte enligt valmaskin.
Med tanke på hur grundmurad min socialdemokrati är så vet jag inte ens varför jag i går fyllde i yles valkompass, men jag gjorde det. Och vet ni vad? Den här gången var det inte en socialdemokrat som stämde mest överens.

Det var en piratpartist.

Jag är en piratpartist.

Jag vet inte om jag var hungrig eller trött eller bara normalkänslig, men jag höll nästan på att börja gråta när resultatet mötte mig. Jag kan ju bara inte rösta på piratpartiet. Jag har ju aldrig – aldrig – laddat ner en låt eller film eller ens trailer på olagligt sätt. Det finns ju inget piratpolitiskt med mig. 

Förutom 86 % samstämmighet med en piratkandidat i min hemkommun. 

Jag måste säga att resultatet förbryllade mig. Mina tio-i-topp-kandidater representerade sju olika politiska partier. Och den av de tio vars svar stämde sämst överens med mina kom upp i 81 %.

Jag vet fortfarande inte hur jag ska rösta på söndag. Men jag ska rösta. Skulle aldrig någonsin låta bli. Det är en rättighet, men det är också en skyldighet. Och med den skyldigheten följer också ansvaret att kolla upp och sätta sig in i den politiska diskussionen. Nej, du måste inte förstå alla svåra begrepp och veta vad du tycker om alla olika frågor men du måste veta vilka frågor som är viktiga för just dig och hur din kandidat tänker kring (åtminstone) just de frågorna.

I hundra år har vi fått använda vår rösträtt i ett självständigt land. Också i år är det vår rättighet. Också i år är det vår skyldighet.

Jag röstar för ett samhälle där jag vill leva. Och där jag vill att hon ska få leva.

Plötsligt sitter jag där. Igår. Som inbjuden gäst på ett evenemang jag själv skulle ha ordnat för tolv år sedan. Det är omöjligt att inte bli nostalgisk. Det är omöjligt att inte tänka tillbaka. Vem var jag då?

Liver var bra då, men det är bättre nu. Som lite-på-tjugo-åring fanns ändå en del av tonårstidens osäkerhet kvar, nu gör den sig nästan aldrig påmind. Som studerande hade jag oftast en diffus eller inte alls diffus känsla av att jag borde läsa inför en tent eller skriva en uppsats eller fixa något inlämningsarbete, nu har jag blivit bra på att välja när jag jobbar och när jag inte gör det. Som nygift var jag lycklig och trygg, nu tänker jag att det finns så många nivåer av lycka och trygghet som jag inte ens anade då. 

Tänkte jag någon gång då att jag skulle komma tillbaka någon gång nu? Egentligen inte. Jag trodde nog inte att jag skulle ha en röst som någon skulle vilja lyssna till. 

Jag hoppas att de unga kvinnorna som lyssnade i går tror mer om sina framtida röster. Redan nu har de ju så mycket att säga som så många både vill och borde lyssna till.

Foto: Rebecka Åhman, på studentmissionens facebooksida 

Hur håller man passionen vid liv genom småbarnstiden?

Den frågan fick jag i dag besvara inför en grupp unga kvinnor. En bra fråga. En klassiker. (Och jag bara älskar att den frågan känns just som en klassiker, att jag får leva ett liv där sådana frågor diskuteras ofta.)

Den här gången ställdes frågan med en följdfråga på köpet:

Hur håller man barnen vid liv genom passionen?

Och jag tror att jag svarade något i stil med att barn i regel hålls vid liv. Med det menade jag antagligen att vi i regel kunde fokusera lite mer på passionen än på barnen. För barnen brukat ju klara sig rätt bra. Också där passion råder. Det är väldigt mycket lättare för passionen att stryka med på småbarnstidens altare än tvärtom. Välmående barn kräver alltid sin rätt medan välmående passion är villig att offra sin under perioder men att de perioderna ibland kan bli så långa att passionen plötsligt inte längre finns där. Dessutom tror jag att barn mår bra av att växa upp i närheten av passionen. Att barnens hem långt byggs upp av föräldrarnas relation till varandra och att en relation som innehåller passion utgör ett ovanligt fint och rikt och roligt hem. 

En av de unga kvinnorna bjöd sedan på en berättelse från sin barndom, en barndom präglad av föräldrar som fick passionen att överleva. Hon berättade om hur barndomskompisar kunde kommentera det faktum att hennes föräldrar pussades när de lagade mat eller kramades ”sådär bara”. 

Jag tänker att just det där är en vansinnigt bra början för oss som vill tro att passionen har en chans; att alltid pussas i samband med matlagning och att varje dag kramas ”sådär bara”. 

Som om det någonsin fanns något ”bara” i en kram utan orsak. Det finns ju liksom inget mindre ”bara”. 

En gång firade vi tio år av en relation som vill passion. Den gången fotade Kavilo photography.