Plötsligt sitter jag där. Igår. Som inbjuden gäst på ett evenemang jag själv skulle ha ordnat för tolv år sedan. Det är omöjligt att inte bli nostalgisk. Det är omöjligt att inte tänka tillbaka. Vem var jag då?

Liver var bra då, men det är bättre nu. Som lite-på-tjugo-åring fanns ändå en del av tonårstidens osäkerhet kvar, nu gör den sig nästan aldrig påmind. Som studerande hade jag oftast en diffus eller inte alls diffus känsla av att jag borde läsa inför en tent eller skriva en uppsats eller fixa något inlämningsarbete, nu har jag blivit bra på att välja när jag jobbar och när jag inte gör det. Som nygift var jag lycklig och trygg, nu tänker jag att det finns så många nivåer av lycka och trygghet som jag inte ens anade då. 

Tänkte jag någon gång då att jag skulle komma tillbaka någon gång nu? Egentligen inte. Jag trodde nog inte att jag skulle ha en röst som någon skulle vilja lyssna till. 

Jag hoppas att de unga kvinnorna som lyssnade i går tror mer om sina framtida röster. Redan nu har de ju så mycket att säga som så många både vill och borde lyssna till.

Foto: Rebecka Åhman, på studentmissionens facebooksida