Jag tänker att inget är lika orättvist som livet och att inget är lika olika som förutsättningarna. Den start vi får i livet dikterar kanske inte alla villkor men den formar och präglar. Massor.

Jag tänker att alla vi som är föräldrar ärrar våra barn på något sätt. Ibland vågar jag fundera på vilka sår mina barn kommer att få av att höra ihop med just mig, ibland vågar jag inte. 

Men rätt ofta vågar jag ändå. För vi har alla ärr, ja, men ganska få av oss har så råa sår att livet inte fungerar. Alla människor är barn till bristfälliga föräldrar, men det brukar bli rätt bra ändå. 

Tack och lov för det. Hur skulle någon av oss annars våga bli den där starten i livet för någon annan?