Varje dag säger jag att jag älskar honom. Inte en eller två gånger, typ tio. Minst. Och varje dag säger jag åt honom att jag är glad och tacksam över att få vara hans mamma. Att han är en härlig typ, att han får mig att skratta och att han är den mysigaste jag vet.

Det känns livsviktigt att säga allt det där. Ofta. Det finns nämligen så otroligt mycket annat som jag måste säga hela tiden. Tråkiga saker. Tjatiga saker. Och jag vill ju inte att de sakerna ska ringa mest i hans öron, att de sakerna ska tala högst när han bygger sin självkänsla. Det där tråkiga och tjatiga får aldrig någonsin bli hörnstenen i berättelsen om vem han är.

Han är mycket av allt, vår älskade Arvid. Vi börjar ana vem han är. Och han är i sanning helt fantastisk.