Tänk att jag gick och la mig i går med halva huvudet fullt av galaklänning och andra halvan av gårkvällens avsnitt av Idol och det ljuva sällskap som gjorde en bra kväll bättre. Sedan vaknar jag till att Paris står i lågor. 

Det känns som om världen har blivit en annan medan jag sovit. Och ingenting har jag anat. Sällan har sömnen så tydligt skyddat från omvärldens ondska. 

Men hur då en annan värld? Det var ju inte så att världen var precis stilla i går heller. Nej, men jag är människa och när lågorna kryper närmare känns elden genast farligare. När skotten viner i en miljö som påminner om den egna ljuder de på ett annat sätt. På ett bekant sätt. 

De påminner mig om att vi aldrig kan vara riktigt säkra, riktigt trygga. De påminner mig också om att vi inte kan svara med att vara rädda. För livet fungerar inte så. 

Och livet är ju det vi har så länge vi bara har det. Vi kan inte förminska det med en konstant rädsla som ändå inte kan göra oss säkrare eller tryggare.

Den här arma världen behöver ett mirakel. Om vi tror på mirakel eller inte är irrelevant. Vi behöver ett.